Den nordiska konstindustrin fortsatte att blomstra och utvecklades ytterligare i samband med världsutställningarna i Paris 1937 och sedan i New York 1939, då design från Sverige, Finland och Danmark fick internationellt erkännande och berömmelse. Sverige presenterade här en mjukare och kanske folkligare form av modernismen som kommit att benämnas Swedish Modern medan Finland markerade sin närvaro på USA marknaden genom Alvar Aaltos paviljong. Succén vid världsutställningarna inledde en gyllene era för nordisk design som varade ända fram till 1970-talet.

Kärnan i dessa perioder kännetecknades av en djup respekt för funktion, enkelhet och kvalitet. Genom att ta bort onödiga detaljer kunde tidlösa objekt skapas, föremål som är lika moderna idag som de var då.