ANNA PETRUS Brickbord, Sverige 1920-talets början.
För konditionsrapport kontakta specialist
Benställning av svärtad ek i form av skulpterat lejon, rund ciselerad kopparskiva med heltäckande dekor av båt med fiskare och nät, "Fiskafänget". Benställningen samt brickan signerad A. Petrus. Höjd 65 cm, skivans diameter 66 cm.
Torksprickor, smärre slitage och bucklor
Utställningar
Anna Petrus visade sina olika brickbord på flera utställningar vid 1920-talets början: 1923 - Jubileumsutställningen i Göteborg
1925 - Världsutställningen i Paris, bordet utställt i "Galerie des Invalides.
Litteratur
Nils G Wollin, "Svenska Slöjdföreningens tidskrift", Häfte 1 1925. Sid 24-25. Wollin skriver om "Fiskafänget": "Starkt orientalisk till motivvalet, är den till sin formgivning kompositionellt tilltalande. Med fantasi, smidighet och en beundransvärd teknik..."
Marie Rehnberg, "Anna Petrus Skulptör och Industrikonstnär", Signum 2009, skivan avbildad och omnämnd sid 76, variant av bordet avbildat på helsida sid 88.
Sonja Lyttkens (red), "Anna Petrus Konstnär och Formgivare", utställningskatalog "Bror Hjorts Hus 9 april - 29 maj 2005, Motala Grafiska, 2005. Skiva med motiv "Fiskafänget" utförd i tenn avbildad sid 39: "...avsedd att användas som bordsskiva. Utförd även i koppar och silver...".
Övrig information
ANNA PETRUS (1886-1949)
Anna Petrus beskrivs som en självständig och stark personlighet. Hon tycks ha varit en modern kvinna som drevs av passion för sitt arbete.
I sin ateljé på Riddargatan i Stockholm började Anna Petrus i början på 1920-talet att intressera sig för konsthantverk. Hon kom att göra flera olika typer av brickor av olika material; tenn, koppar och ibland med inslag av silver. Brickorna försågs med rikt ciselerad dekor och kombinerades ibland med konstfullt skulpterade lejon av ek.
År 1922 anordnade Anna Petrus en visning i sin ateljé där hon visade de bord hon själv skapat helt och hållet, men även bord med underreden av Uno Åhrén. De senare kom att produceras i Estrid Ericsons och Firma Svenskt Tenns regi.
Hennes formspråk är verkligen egenartat om än präglat av tidsandan. Lejonhannen är ett motiv som ofta återkommer i hennes formgivning.
De lejon hon använde sig av i olika sammanhang från 1920-talets början fram till 1930-talet skiljer sig åt sinsemellan men är likafullt omisskännliga Petruslejon.