Konsthistorikern och kritikern Thomas Millroth berättar
Ingemar Dahlberg var alltid sugen på nya intryck. Under våra gemensamma konstresor till favoritstaden Berlin väntade museer som Hamburger Bahnhof. Men han hade också upptäckt en av stadens viktigaste gallerister efter die Wende, Inga Kondeyne, som representerade bland andra Joachim Böttcher och Hanns Schimansky. Kontakten var inte en slump, både Curt Asker och Lotti Ringström hörde till hennes krets. Här härskade förenkling, ljus och abstraktion.
Det gillade Ingemar, och det fann han också i den svenska konsten efter 1945. En tidig konstkompis i början av samlandet hade varit Roland Kempe med sina förtätade röd-svarta interiörer.
Men Lage Lindell satte djupast spår. En dag ringde fotografen Pelle Stackman upp mig: ”Du måste träffa en samlare som har massor av Lage”. Jag hade ju skrivit om både Lage och hans generationskamrater. Första mötet med Ingemar höll aldrig på att ta slut. Utan tvekan blev hans kollektion med Lage Lindell landets förnämsta. Den såldes då hustrun Ulla gick bort. Men han valde noga ut vad han skulle behålla.
Lage Lindell hängde alltid på bästa platsen i lägenheten.
> Lennart Rodhe, "Karusell", pastell på papper, 42 x 56 cm.
Ingemar rörde sig kunnigt bland efterkrigsgenerationens konstnärer. Vi diskuterade ofta och ingående olika verk och utveckling. Och när Ingemar gjorde sina val var det alltid mitt i prick som till exempel Lennart Rodhes ”Hönshuset”.
Och när jag på Galerie Blanche 1990 rekonstruerade den legendariska utställningen Konkret (1949) passade Ingemar på att skaffa några oslagbara klassiker ifrån 40-talet, Pierre Olofssons ”Krumelur” och ”Brokig knut”, Olle Bonniérs ”Fuga”. Vid ett annat tillfälle köpte han Arne Jones ”Treklang”. En imponerande kvartett svensk konsthistoria.
Olle Bonniér, "Fuga", kollage av litografier samt gouache 69 x 104 cm <
Naturligtvis var han intresserad av den här linjen i konsten; en annan favorit var Lars Englund. Och på Galerie Bleue i Stockholm kunde galleristen Sara Bonniér Holmgren, en gång gift med Olle, visa bredden i den konstruktiva konstens utveckling med konstnärer som Elli Hemberg, Cajsa Holmstrand och Einar Höste.
Den sistnämnde fick för övrigt uppdraget att utforma Ulla och Ingemar Dahlbergs gravsten.
Men Ingemar var inte bunden av någon stil.
Han gillade Torsten Renqvist; hans skulpturer var ju populära. Men hans finstämda 50-talsmåleri stod i skuggan. I den Dahlbergska samlingen var de ett personligt ställningstagande för en konst som kunde vara både lyrisk, gåtfull och kanske ofullgången.
Konst var ofta vänskap för Ingemar.
Ett särskilt förhållande hade han till PO Ultvedt, vars ”Dömd till skinka” var ett stående nummer vid varje besök i det Dahlbergska hemmet på Baggensgatan.
Närheten till Björn Axlunds galleri på Stortorget hade betydelse; här var inget storslaget, snarare skört och tillbakadraget. Konstnärer som Karl Granqvist och Marianne Hall krävde stillhet och eftertanke.
I varje ögonblick berörde konsten Ingemar. Bokstavligt talat. Han hade en särskild kärlek till små skulpturer att ta i och hålla i handen. Böttcher, Renqvist och Hall har jag redan nämnt. Tillsammans med Carl Milles, Martin Holmgren, Liss Eriksson, Asmund Arle, Robert Jacobsen och Erik Dietman stod de på sin hylla till lyst för öga och nyfikna fingrar.
Torsten Renqvist, "Hästlyftaren", skulptur, trä och metallskruvar höjd 104 cm. <
I samlingen finns namn som kanske inte alla känner igen idag. Till exempel Eva Hallström med sin storslagna färgpoesi. Tiden är en annan. Men Ingemar sökte konstnärliga kvaliteter bortom tiden. Han var både samlare och passionerad betraktare.
Thomas Millroth, vän, författare, konsthistoriker, kritiker
Samlingen säljs på Modern Art + Design 17 – 18 maj
Visning 12 – 16 maj, Berzelii Park 1, Stockholm.
Auktion Live 17–18 maj, Arsenalsgatan 2, Stockholm.