"Sisyfos II"
Signerad med monogram samt a tergo signerad och daterad 1987. Duk 73 x 50 cm.
Ingemar Dahlbergs samling.
Thomas Millroth, "Lennart Rodhe", Atlantis, 1990, avbildad på helsida i färg, sid. 119.
"Även Sisyfos går tillbaka på en "bagatell". En jämförelse mellan den målningen och Utan titel kan ge en aning om hur varierad Rodhes sena formvärld är; de två bilderna är ju inte särskilt lika. I vad han för närvarande gör förnims ekon ur hela hans tidigare produktion, utan att det för den skull rör sig om någon inventering av det förflutna - en sådan inställning vore honom helt främmande. Han låter bara sina samlade erfarenheter välla fram som ett fritt flöde, improviserat, jazzigt - och man kommer också att tänka på den musiker som Matisse citerar just i JAZZ: - "I konsten tar det sanna, det verkliga vid först när man inte längre förstår vad man gör, när man glömt vad man kan..." (Rodhe har jämt tyckt mycket om det citatet.)
Om Sisyfos är ett förtäckt självporträtt så måste man - som Camus - tänka sig Sisyfos lycklig. På målningen ser man honom rulla sin sten. Han skymtar fram som ur en fixeringsbild - man kan börja med att se den gröna fläcken i nedre hörnet som hans fotblad, sedan ser man mer och mer.
Thomas Millroth, "Lennart Rodhe", Atlantis, 1990, sid 118.
Lennart Rodhe föddes 1916 i Stockholm. Han utbildade sig bland annat vid Edward Berggrens målarskola och konsthögskolan i Stockholm med Sven X:et Erixon som lärare. Han gjorde också ett flertal studieresor till Norge, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. Under tiden i Paris tog Rodhe intryck av konkretismen och han kom under 1940-talet att bli en av de ledande krafterna i Sverige för riktningen och han tillhör de främsta av de svenska konstnärer som blev tongivande efter andra världskriget. 1947 deltog Lennart Rodhe i utställningen "Ung Konst" vid galleri Färg och Form i Stockholm. Kritikerna såg i utställningen ett nytt tämligen gemensamt formspråk hos denna generation svenska konstnärer och trots att många av de deltagande konstnärerna värjde sig mot en enande beteckning kom de senare att kallas ”1947 års män”. Samma generation konstnärer kallades, dock motvilligt, ”konkretister”. Det som förenade dem var en strävan bort från tidigare generationers naturalistiska avbildning av människan och naturen. Man hävdade att de rent konkreta färgerna och formerna var en verklighet i sig.
Läs mer