Eric Grate

Eric Grates egensinniga bildvärld inbjuder alltid till besök och vandring i fantasin, han respekterar naturformernas lagar, men ”leker ibland gud” och omformar och sammanfogar naturen och fantasin till nya, överraskande objekt som vi på en och samma gång känner igen, och samtidigt aldrig har sett. Grate lånar fragment från naturen och använder sin outsinliga fantasi i sitt skapande på ett unikt sätt. Själv tillägnade han sina arbeten till; stenarna, växterna, vinden, vattnet, fiskarna, hunden, svalan, markens kryp och människan, som har något av allt.
Grate begav sig efter studierna på Konstakademien 1917-1920 ut på resor till Italien och Grekland där hans skissböcker fylldes med studier av insekter, växtfragment och antika arkitektur-, skulptur- och keramikdetaljer. Dessa former återkommer i hans skulpturer under hela hans liv, men kanske är Grates främsta inspirationskälla den afrikanska konsten som han mötte tidigt; Grate hade själv nyckel till en liten lägenhet på Wallingatan i Stockholm där det etnografiska museets samlingar fanns inhysta på 1910-talet under en period. Det var här som Grate upptäckte den afrikanska kulturen och det han såg hade en magisk attraktionskraft på honom, när han sedan anländer till Paris 1924 är han redan invigd i den värld som kubister som Maurice Vlaminck anammat i sitt måleri. På Trocadéromuseet i Paris finner han massor av afrikanska föremål som sammanförts helt utan ordning och system och hemma hos skulptören Paul Guillaume (den förste som gjorde en utställning med afrikansk konst) fanns en hel samling att studera. I en gammal lumpbod inköper han sitt första afrikanska objekt, en bateke med bonga, en stor magklump av röd lera som så småningom föll sönder och avslöjade den skrämmande maggömman med ett ormhuvud! Med tiden blev hans africana-samling omfattande. I katalogen till Liljevalchs utställning ”Eric Grate sex decennier” 1976 beskriver konstnären, vännen och professorn C.O Hultén sitt möte med den afrikanska samlingen i Grates ateljé;
” Jag går i Eric Grates ateljé ensam under några timmar. Pendlar mellan ateljén och rummet med hans samling av afrikanska masker och skulpturer. Raden av ateljérum skänker en sällsam lust och ger en märklig association. Det står skulpturer överallt. På bord, stolar, lådor, pulpeter och kavaletter. De dubbleras på en spegelhylla, finns i fönsterkarmarna, på golvet. Böcker i diverse ämnen och från alla väderstreck. Flera om Afrika och afrikansk konst.
Eric Grate tillbringade nästan 10 år i Paris mellan 1924-1933 en viktig period då han fick kontakt med surrealisterna Jean Arp, Paul Eluard och Tristan Tzara liksom skulptörerna Charles Despiau, Aristide Maillol och Constantin Brancusi. Initilt är det den klassiska skulpturen som blir ledstjärnan, men i takt med hans ihärdiga kroki tecknande på Académie de la Grande Chaumière och Académie Colarossi förändras hans former. Han överväldigas av all antik skulptur han sett under sina resor och bestämmer sig för att bli mer restriktiv och en viss asketism infinner sig, påverkad av Maillol tillkommer kvinnogestalter som har en rofylld symmetri och tyngd. Han ställer ut på de årliga salongerna och hinner med att visa hela nitton skulpturer på dessa för Paris kulturliv så viktiga mötesplatserna. Fyra gånger ställer Grate ut på den vid tiden nyöppnade och radikala ”Salon des Tuileries” mellan 1927-1930. På denna Salon deltog bara särskilt inbjudna och medutställarna utgjordes av bl a skulptörerna; Bourdelle, Brancusi, Calder,, Despiau och Zadkine, så Grate befann sig verkligen på rätt plats vid rätt tillfälle !
1929 blev Grate inbjuden av Sveriges Allmänna Konstförening att ställa ut 43 skulpturer och teckningar på Liljevalchs Konsthall i Stockholm och 1930 deltar han i Otto G Carlsunds internationella utsrällning av post-kubistisk konst på Stockholmsutställningen. Vid återkomsten till Sverige intensifieras mängden utställningar och han erhåller en rad offentliga uppdrag, såsom ”Årstiderna” till Kanslihuset i Stockholm, ”Förvandlingarnas brunn” på Marabourfabriken i Sundbyberg och scendekor och kostymer för Jean-Paul Sartres ”Flugorna” på Dramaten. Han deltar i Biennaler i världen och arbetar intensivt med ett brett fält, hans skapande förändras, återvänder till naturens former, plockar upp fragment och återskapar gudaliknande väsen som är hans tema efter andra världskriget.
Eric Grates nyfikenhet verkar ha varit outsinlig, hans resor i världen och hans samlande på allt mellan himmel och jord ger honom uppslag till nya former, nya kombinationer, ett formspråk initierat av andra kulturer, men också från naturen, fiskben, kotor, snäckor, stenar, listan kan göras oändligt lång. Han lyckas förena olika perioder, plocka fram ekon från urtiden och kombinera med metalliska ljud från hans samtid. C.O Hulten upplevde i sina möten med Grate att det mest karaktäristiska för Grate var ”hans krav att genomarbeta och fullständiga sina intentioner”.
Eric Grates förbindelser med Marabou började redan på 1940-talet då han först utförde en relief på beställning av chokladfabrikens dynamiske och konstintresserade chef Henning Throne-Holst. Knappt var reliefen på plats i Sundbyberg förrän en ny beställning kom, denna gång önskade Throne-Holst att Grate skulle formge en brunn framför matsalen, ”Förvandlingens brunn” arbetade han sedan med mellan åren 1943-1956, en magnifik och monumental brunn med porlande vatten som mäter 330 cm i diameter. Mellan Henning Throne-Holst och Eric Grate växte en varm vänskap fram och därför förvärvades 1960 ånyo en skulptur från Grate, den märkvärdiga ”Silvatica”.
Den monumentala ”Silvatica” hör till de idag berömda skulpturerna med inspiration från växtriket som Eric Grate ägnade sig åt i slutet av 1950-talet. Silvatican, vars namn är en variant av det latinska ordet silva som betyder skog, är både en skogslilja och en sittande kvinna. Hon är klädd i blomblad, graciös och sensuell, en torso vars armar och ben utgörs av bladflikar. Pontus Grate och Ragnar von Holten skriver i SAKs bok ”Eric Grate” 1978;
”en nordisk Dafne ur Carl von Linnés skogar. Allteftersom hon slår ut sina bladflikar och blottar sin skönhet förvandlas hon till en eggande könsvarelse. Hennes sittande blir tung sinnlig vila mot marken. Men de spiralformigt öppnade planen i formen och de finskurna, konkava siluetterna lyfter i graciös, långsam slöjdans, kokett utmanande”
Ett abstrakt formspråk med ett spetsigt och väl formulerat linjespel, nytänkande, men som vanligt med Grates skulpturer så blickar de också tillbaka på den naturlyriska tonen som han fann på 30-talet och hans livslånga närhet och beroende till den afrikanska konsten. ”Silvatica” är en av Eric Grates främsta skulpturer som på många sätt sammanfattar hela hans konstnärskap.