"Musiken och Olle Bonniér hör ihop. Att lyssna är för honom också att se, att bryta ner gränsen mellan bild och ljud. Den unge musikentusiasten möter vi under värmlandssomrarna i ivriga samtal med målaren Fritz Lindström. Tillsammans lyssnade de på Mozart och förde långa diskussioner om musiken.

Olle Bonniér hörde till en generation som växte upp med jazz. Den improviserade afroamerikanska musiken drabbade Västeuropa med dynamitens kraft efter första världskriget och var liktydig med en vitalitet som saknades i den självupptagna, kroppsförnekande och museala europeiska kulturen. Jazzen blev under mellankrigstiden både de radikala intellektuellas och arbetarungdomens musik. Under kriget tecknade Olle Bonniér fantasier kring krigets ruinlandskap och förödelse. Han gav dem en strimma hopp med ett jazzband och demonstrerande arbetare." Thomas Millroth, "Olle Bonnier - och varför inte dansa?", SAKs publ 104, sid 36 - 37.