"Jazzbandet".
Olle Bonniér signed. Mixed media on paper 19,5 x 35 cm.
Ingemar Dahlberg Collection.
Thomas Millroth, "Olle Bonnier - och varför inte dansa?", SAKs publ 104, ill. p. 43.
"Musiken och Olle Bonniér hör ihop. Att lyssna är för honom också att se, att bryta ner gränsen mellan bild och ljud. Den unge musikentusiasten möter vi under värmlandssomrarna i ivriga samtal med målaren Fritz Lindström. Tillsammans lyssnade de på Mozart och förde långa diskussioner om musiken.
Olle Bonniér hörde till en generation som växte upp med jazz. Den improviserade afroamerikanska musiken drabbade Västeuropa med dynamitens kraft efter första världskriget och var liktydig med en vitalitet som saknades i den självupptagna, kroppsförnekande och museala europeiska kulturen. Jazzen blev under mellankrigstiden både de radikala intellektuellas och arbetarungdomens musik. Under kriget tecknade Olle Bonniér fantasier kring krigets ruinlandskap och förödelse. Han gav dem en strimma hopp med ett jazzband och demonstrerande arbetare." Thomas Millroth, "Olle Bonnier - och varför inte dansa?", SAKs publ 104, sid 36 - 37.
Olle Bonniér was born in 1925 in Los Angeles. He studied at the Technical School under Issac Grünewald and made several study trips to Europe. Bonniér preferred non-figurative expressions and was interested in the dynamic between colour and form. He had his grand breakthrough with his exhibition “Ung Konst” at Färg and Form, where a group of young radicals came together to form the intellectual association known as “Men of 1947”. This name was somewhat misleading as it excluded the female artist is the group Randi Fisher. Other participants included Lennart Rodhe, Karl-Axel Pehrson, Pierre Olofsson, Olle Gill, Lage Lindell, Armand Rossander och Uno Vallman samt skulptörerna Liss Eriksson and Knut Erik Lindberg. Of the artists which focused upon pure concretism, Bonniér was one of them. In the beginning his painting style consisted of vivid colours, which later turned into more contrasting colours, often black and white. During the 1950s Bonniér edhered to a more poetic painting style. Bonniér is undoubtedly one of Swedens most important representatives of concretism.
Read more