Olle Bonniér
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Jazzbandet".
Olle Bonniér signerad. Blandteknik på papper 19,5 x 35 cm.
Proveniens
Ingemar Dahlbergs samling.
Litteratur
Thomas Millroth, "Olle Bonnier - och varför inte dansa?", SAKs publ 104, avbildad sid. 43.
Övrig information
"Musiken och Olle Bonniér hör ihop. Att lyssna är för honom också att se, att bryta ner gränsen mellan bild och ljud. Den unge musikentusiasten möter vi under värmlandssomrarna i ivriga samtal med målaren Fritz Lindström. Tillsammans lyssnade de på Mozart och förde långa diskussioner om musiken.
Olle Bonniér hörde till en generation som växte upp med jazz. Den improviserade afroamerikanska musiken drabbade Västeuropa med dynamitens kraft efter första världskriget och var liktydig med en vitalitet som saknades i den självupptagna, kroppsförnekande och museala europeiska kulturen. Jazzen blev under mellankrigstiden både de radikala intellektuellas och arbetarungdomens musik. Under kriget tecknade Olle Bonniér fantasier kring krigets ruinlandskap och förödelse. Han gav dem en strimma hopp med ett jazzband och demonstrerande arbetare." Thomas Millroth, "Olle Bonnier - och varför inte dansa?", SAKs publ 104, sid 36 - 37.
Konstnär
Olle Bonniér föddes 1925 i Los Angeles. Han utbildade sig vid Tekniska skolan och studerade för Isaac Grünewald och gjorde flera studieresor till Europa. Bonniér utryckte sig nonfigurativt och var intresserad av färgernas och formernas dynamik. Han hade sitt stora genombrott med utställningen ”Ung konst” hos Färg och Form där dåtidens radikala ungdomar förenades i en intellektuell sammanslutning som kom att kallas ”1947 års män”. En något missvisande benämning eftersom det uteslöt den enda kvinnliga konstnären på utställningen, Randi Fisher. I övrigt deltog Lennart Rodhe, Karl-Axel Pehrson, Pierre Olofsson, Olle Gill, Lage Lindell, Armand Rossander och Uno Vallman samt skulptörerna Liss Eriksson och Knut Erik Lindberg. En handfull av deltagarna fokuserade på det rent konkretistiska, Bonniér var en av dem. Han målade till en början färgstarkt, och sedan med mer kontrasterande färger, ofta svart-vitt. Under 50-talet övergick han till ett mer poetiserande måleri. Olle Bonniér är tveklöst en av Sveriges främsta företrädare för konkretismen.
Läs mer