Lars Norén har oväntat och hastigt gått ur tiden. Genom detta omintetgjordes hans projekt att skriva sig mot utplåning. Avsikten var att via det oavlåtliga skrivandet undersöka hur åldrandet får ord och perspektiv att falla bort. Att genom praktik registrera hur minnet raderas. Istället uppstod plötsligt en obarmhärtig tystnad, som fick kultursfären att närmast förstummas inför uppgiften att förhålla sig till hans enorma produktion.
Lars Norén var en litterär gigant – ÄR en gigant. Pjäserna kommer ju att för alltid vara ett NU genom nya uppsättningar. Verken får nu sitt eget liv, allt mer frånkopplat det biografiska, den tid som såg dem födas och den moraliska indignation som kom att följa vissa av dem.
Arvet efter Lars Norén är stort, och viktigt. Han gav några generationer födda under det sena 1900–talet ett gestaltat undermedvetet och ett genomskådat överjag. Lars Norén gav bråddjupa diagnoser på en tid då psykoanalysen blivit åtkomlig för alla, då tiden var en postkapitalistisk labyrint fylld av rotlöshet, där våldet blev allt mer anonymt och brutalt. Han gav ord åt den alienation som kännetecknar vår tid. Han skrev mig, han skrev oss.
Fotografi Sara Mac Key
” ... mina barn får ta tio femton
saker var när jag dör,
ett bestämt antal klädesplagg och
sedan sälja resten ... ”
Maria Miesenberger, fotografi signerat och numrerat 3/3 a tergo. Utrop 100 000 SEK.
*
Många förknippar Lars Norén med borgerliga kvartetter, eller genombrottspjäserna med sina skildringar av familjehotellet i skånska Genarp. På ett plan blev han djupt präglad av detta hotell, med sina anonyma rum, sina ständiga gäster och känslan av uppbrott. Så såg också hans hem ut: våningen på Östermalmsgatan – som jag en gång fick besöka för en intervju – var ödslig. Ett arbetsrum med en elektrisk skrivmaskin med kula där han närmast tvångsmässigt skrev, och skrev om, sina manus. Den exklusiva cykeln som fått ett helt rum, ett annat med den ikoniska Le Corbusierfåtöljen. Han var en asket vad gäller ting, nästan all inredning fick därför en närmast emblematisk tyngd. Bara det noga utvalda, för att inte hindra det kreativa flödet: ekot av minnen, samtal och annan litteratur. Ekot av tid.
Lars Norén VAR en skrivmaskin. Själva hantverket fick fungera som dramaturg och rödpenna. Tidiga pjäser är tjocka som biblar, den sena raden av Terminalpjäser är korta, med blixtbelysningar av existentiella ögonblick. Som ram för orden fick andra verk tjäna som struktur och avgränsning. Inspirationen kom från några tydliga källor. Aiskylos, särskilt Orestien med sina blodstyngda konflikter mellan föräldrar och barn, O’Neill med Lång dags färd mot natt som han såg på Dramaten 1956, Albees äktenskaps- brottningar som bygger på Strindbergska förlagor. Beckett var en sann valfrändskap vad gäller ord–knappheten hos en sen Norén. Dagböckerna som blev ett andnings- hål, ett sätt att skriva sig fri från kotterier och sammanhang genom verbal attack. Ett slags Proustartad spaning på en tid som är, men flyr – men också fiktion. Fylld av litterär, subjektiv sanning. En samtida mentalitetshistoria.
Jag tänker på Lars Norén. Ser skrivrummet framför mig. Hör knattret från skrivmaskinen, tystnaden mellan orden. Förstår den starka viljan att ha integritet till vilket pris som helst. Att bryta sig loss, vara otrogen mot konsensus. Och modet att våga skildra det obekväma. Skrivandet följer två parallella spår. Det biografiska, med flytten till Stockholm och den borgerlighet som han följer till dess vattenhål – skärgården, danska västkusten eller Toscana. Samtidigt som han detaljerat skildrar dessa familjer med låsta frustrationer och djupa trauman som förstör deras liv, skriver han om människor som står utanför samhället. Norén skriver tidigt om mentalsjukhus, om offren efter kriget på Balkan, om romer, om utslagna och narkomaner. Han ger dessa utslagna ord, och bakgrund. Det är MÄNNISKOR som fallit, eller blivit utstötta – inte paria utan språk. Genom åren närmar han sig också gruppvåldet som mekanism, skildringar av vad som händer på fängelser och minnet av Förintelsen. Han cirklar obevekligt runt det allra mest fruktansvärda.
Skrivmaskin, IBM Selectric Typewriter 670X. Utrop 5 000 SEK. Skrivbord, lackerad metall, 1900–talets andra hälft. Utrop 6 000 SEK.
Le Corbusier, Pierre Jeanneret & Charlotte Perriand, vilstol, "LC4", Cassina, Italien. Utrop 20 000 SEK.
” Trädgården mellan 10 och 13. Sedan sprang jag. Pumpade cyklarna, var tvungen att ta Bianchin. Den är inte bra på grusvägar. ”
Bianchi, racercykel, Italien ca 1980–tal. Utrop 5 000 SEK.
*
” Jag har lyssnat på Maria Callas, Sofia G, en annan ryss, som har skrivit ett stycke som heter Styx, Beethovens andra och sjunde symfoni och en del annat. Håller på att lyssna igenom hela min cd–samling. Det tar flera år. ”
Lars Noréns kompletta musik–samling, cirka 480 delar. Utrop 5 000 SEK.
Lars Norén var kontroversiell. Han skrev pjäsen 7:3 för en grupp fångar, av vilka några sedan begick avskyvärda brott. Avsikten var att oförblommerat skildra den rasism och nazism som växer på våra anstalter. Att tvinga publiken att ta ställning. Att skildra verkligheten får aldrig leda till att man vill skuldbelägga budbäraren. Norén lät oss stirra på misär, på våld men framförallt förstå vad som hänt. Pjäser som Kyla – om mordet på en tonårspojken John Hron – och 20 November som skildrar hur en ung man blir terrorist drabbar skoningslöst.
Han var en av dessa riktigt stora Européer. Hur betydelsefull har vi nog ännu ej förstått. Det norénska landskapet rör sig mellan skenbar idyll och själsliga avgrunder. Gång på gång skildrar han familjen som tvång, som en struktur som skapar ångest. Åter och åter rycker han undan mattan under fötterna på oss, med en plötslig, absurd galghumor. En Noréntext är alltid minerad mark.
Lars Norén har lämnat tiden men texterna är tidlösa. Mängder av pjäser har blivit uppsatta bara en enda gång. Vissa aldrig. Det är dags att fritt tolka hans dramatik, kanhända också mer laddat än via sedvanlig svensk psykologisk realism. Nu ska framtiden sörja, analysera och skriva avhandlingar. Likt Strindberg har han ett makalöst energiskt språk som inte väjer. Som Bergman slåss han, inte med en Gud, men mot besten inom oss. Han skrev sig ner till smärtan, för att hitta sanningar som inte språket smittat med lögner. Nu ska vi sitta på hans stolar, fundera över varför han kom att älska betong, och förskräckas över hans skildringar av alla helveten vi skapar åt varandra. Mycket återstår. Lars Norén är inte färdig med oss.
När är det visning & auktion?
Visning 13 — 17 oktober, Berzelii Park 1, Stockholm.
Auktion Online only 8 – 17 oktober.
Katalog online från 8 oktober.
Lars Norén, anteckningssida, maskinskriven med påskrift för hand. Utrop 1 500 SEK.