ADOLF NORDLING, Olja på duk, ej signerad.
Hamn med väderkvarn. 27 x 39 cm. Samtida ram
Lagd på papp-pannå. Repor. Krackelyr. Ytsmuts.
AB. H. Bukowskis Konsthandel, Stockholm (1944);
Hovintendent Gösta Stenman
i arv till hans dotter Ulla Fock, Stockholm
därefter i arv till 2014
Stockholm, Liljevalchs Konsthall, Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885, 1944, nr. 413 ”Hamn med väderkvarn, omkring 1880” (utlånad av AB. H. Bukowskis konsthandel, Stockholm)
Stockholm, Prins Eugens Waldemarsudde, Konstnärerna kring Strindberg och Röda rummet, december 1979-februari 1980 (ingen av de utställda målningarna finns beskrivna i katalogen)
Redan i början av 1870-talet hade den unge Strindberg fängslats av Nordlings mariner. Han hade själv under de gångna åren strävat med att söka återge det rörliga havet och 1874 i en artikelserie i DN, Det nya landskapsmåleriet, pläderat för den franska Barbizonskolans friluftsteknik i motsats till receptmåleriet à la Düsseldorf. Alfred Wahlberg hade representerat modernism, realism och natur, då han visade sitt nya måleri i Stockholm 1871. Men tiden löpte snabbt ifrån honom, och Strindberg blev mer och mer övertygad om att Nordling vid sidan av Per Ekström var den främsta företrädaren för den moderna konsten. I sista avsnittet av serien i DN skrev Strindberg om de båda konstnärerna (Svenskt Biografiskt Lexikon):
"Man skall icke tro, att dessa måla så, därför att så roar dem, utan här stå de och kunna icke annat, om de ock kunna måla lika 'naturligt' som någon som helst av publikens och konsthandlarnas favoriter."
Bättre än någon annan svensk — utom C. F. Hill — skulle Nordling just då ha förstått och anammat den franska impressionismen. Men i motsats till den förmögne Hill kom han aldrig till Paris; han var för fattig och han pinades av bristen på förståelse och uppmuntran. Inga stipendier fick han och inga mecenater ville hjälpa. Den 26 september 1876 skrev Strindberg till sin vän Eugene Fahlstedt (utst. kat, op. cit., 1979, s. 73):
"Det var en ung målare som heter Nor-ling [!]; han målade ett år på ett stort sjöstycke; han offrade vad [han] ägde, ja mera, han levde för denna tavla, och svalt och frös osv nog av han satte till en framtid på arbetet; han ville säga något nytt och stort; tavlan blev färdig — och han måste av brist på köpare sätta.”
V. Loos, Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885, 1945, s. 348