Carl Kylberg

I denna tidigare okända bildserie har Carl Kylberg inspirerats av konsten att dö. I ett experimentellt modernistiskt narrativ utan inbördes ordning finner vi clowner med infernaliska skratt, familjer med hårt kopplade hundar, bleka tanter, röda kors och impressionistiskt storslagna skildringar av paradiset.

Det första decenniet under 1900-talet är viktigt för Kylberg och hans grundläggande filosofi. Under sin tid i Berlin beslutar han sig för att överge arkitektstudier till förmån för konstnärsyrket och gör sina första pasteller med bibliska motiv. I Göteborg under 1900-talets första år inspireras han av sin nära vän Ivar Arosenius. År 1906 arbetar han med August Strindberg och utför scenografi åt Intima Teatern och gör bland annat kopior på Arnold Böcklins målningar Livets och Dödens ö.

Troligen har denna bildserie varit ämnad för en pjäs. Möjligen har den utförts som ett förslag på scenografi till August Strindbergs novell ”Taklagsöl”. Den skrevs år 1906, samma år som Kylberg hade Strindberg som uppdragsgivare. Strindberg planerade att sätta upp denna pjäs och engagerade flera av sina medarbetare. Berättelsen handlar om en konservator som ligger för döden och i förvirrade feberdrömmar blickar tillbaka på sitt liv.

I den utförda scenografin av Kylberg finner vi en serie monologer med busar, helgon och nordiska korsfarare. Miljön är generellt återhållen med maximal enkelhet, intimitet och sparsmakade detaljer. Konturerna hos figurerna är gjorda med en svart yttre tuschlinje. Tekniken är till synes enkel och odlad med en påbyggd och klar färgläggning. Verken är målade med akvarellfärg på papper från en pappersrulle, ett allt annat än storslaget materialval.

I motiven med vikingaskepp är havets böljande och meditativa skepnad närvarande och symboliserar resans betydelse. Idéer om människoödet som en färd, vilka man kan ana skall fungera som harmoniska passager i ett berättande, upprepningar i livet som kan tas om. I ett av verken får vi förstå att ju högre upp i trapphuset man befinner sig, desto närmare himlen är man.

I de Matisseinspirerade paradisen får vi en glimt av frid och harmoni, en total idyll, kanske en möjlig lösning på en existentiell kris. Något som dock verkar lösa sig bäst i baren med en absintbutelj. Kylberg skildrar en person som trots sin gloria berusar sig. Kanske en vilja att förmedla att det inte nödvändigtvis finns en motsättning utan snarare en likhet mellan en socialt missanpassad konstnär och en barmhärtig samarit.
/ Fredrik Anthony