Peter Dahl

Peter Dahl studerade på Konsthögskolan för Lennart Rodhe, men där Rodhe och samtidskonsten var abstrakt skapade Dahl i en koloristisk och figurativ tradition. Hans konst fick tidigt uppmärksamhet, framför allt när han hans utställning i Göteborg 1970
gav upphov till mycket skriverier. Dahl ställde ut en svit målningar med drömscener som sades föreställa Prinsessan Sibylla som visade könet för en man med påföljden att verken konfiskerades av polisen.

1975 blir Peter Dahl professor på Konstakademien i Stockholm. Han ger ut böckerna "Modellteckningens grunder", "O Mecaenas" och "Caribaniens historia". Han inviger Galleri Händer med porträtt och ställer samtidigt ut på Svenska Bilder under temat EPA-baren. På 1980-talet kommer den stora Bellmanutställningen och det stora folkliga genombrottet. Det har skrivits om Peter Dahl som en litterär målare och en målerisk författare. Målerisk genom sitt lätta handlag, flödande penselföring och varma kolorit. Litterär genom att han berättar en historia eller relaterar till en verklighet vi kan känna igen. Det är ögonblicksbilder med en förbehållslös öppenhet som tillsammans med en träffsäker iakttagelseförmåga möter oss i målningarna. Han berättar när han målar och målar när han berättar.

Dahl var en av de konstnärer som, likt förebilden Rembrandt, målade in sig själv i sina motiv. Särskilt i interiörer från de delar av Stockholms krogvärld där han var en flitigt förekommande gäst.

Folke Edwards skriver; "Samtidigt med dessa målningar gör Peter i början av 80-talet en serie bilder som han kallar "Vino Tinto-gänget", där han också - ensam - eller dubblerad - gärna framträder som huvudfigur. De andra figurerna - fler är de inte - är Elisabeth (Den blonda), konstnären Lars-Olov Wiberg (Elisabeths före detta man) och den finska konstnärinnan Leena Luostarinen: en kvartett som under en period träffades ofta, drack vin och sjöng Tolvskillingsoperan och Bellman. Med tanke på den av målningarna att döma måttlösa vinkonsumtionen och den bohemiska stilen råder det knappast något tvivel om att de kände sig mer befryndade med den "undre" än den "övre" världen.
Stilistiskt kan vi nu i målningarna notera ett par effektfulla inkonsekvenser, som Peter i fortsättningen medvetet använder sig av i sina fest- och fyllescener. Den ena är att männen konsekvent ser mer rödbrusiga och omtöcknade ut än kvinnorna (som det ju brukar vara), den andra att både män och kvinnor är målade med snabb och livlig pensel - som omedelbara notationer eller impressioner - medan flaskor, glas, koppar, fat, karaffer och maträtter i allmänhet är målade med ett mycket omsorgsfullt skarpfokus. Det är ungefär som om livet var förgängligt men tingen beständiga - eller kanske snarare som ett psykologiskt värdeperspektiv: att flaskan och glaset på krogen framför allt fokuserar vårt intresse. Eller det är kanske till och med så enkelt att allting rör sig, medan flaskor och övriga inventarier - så länge berusningen är måttfull - brukar stå relativt stadigt."
Folke Edwards ("Peter Dahl", Stockholm, 1996, sid. 109)