Hugo Birger

En av konstnärens förstudier till den berömda "Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen, Paris. Fernissningsdagen 1886" (olja på duk, 183,5 x 261,5 cm, Göteborgs Konstmuseum) vilken utfördes i Paris 1886.

Enligt Hugo Birgers levnadsskildrare Sixten Strömbom är det aktuella katalognumret den första oljeskissen till den målning som kom att bli såväl konstnärens magnum opus som en av svensk konsthistorias mest älskade konstverk.

Den slutgiltiga salongstavlan är en detaljrik samt myllrande scen vilken präglas av dess dynamiska komposition i sitt förevigande av de nordiska konstnärernas frukostkalas på Café Ledoyen (intill Petit Palais vid Champs Elysées) där man brukade samlas på Salongens öppningsdag. Det glada figurgalleriet i kompositionen avbildar, förutom Hugo Birger själv och hustrun Mathilda, även konstnärens far litografen S.A. Peterson samt ett brett utsnitt av dåtidens mest framstående skandinaviska konstnärer i Paris: Alfred Wahlberg, Georg Pauli, Robert Thegerström och Albert Edelfelt för att endast nämna några.

Arbetet med denna, konstnärens viktigaste, målning kom att bli en oerhört stor samt svår utmaning för Hugo Birger vilken led av reumatism samt begynnande tuberkulos. Trots perioder av vila (på inrådan av hans läkare Axel Munthe) lyckades Birger långsamt men målmedvetet färdigställa den stora salongstavlan på knappa fyra månader. Vissa skisser gjordes på plats, t. ex. föreliggande katalognummer medan annat tillkom i ateljén. Bland annat lånade Birger in rekvisita från Café Ledoyen för att kunna iscensätta kompositionen med hjälp av ett antal kollegor. Birger skriver: "I söndags hade jag en improviserad artistfrukost i min stora trevliga ateljé" och fortsätter sedan på tal om det tillstånd det uppdukade festbordet befann sig i efter kalaset "Det står ännu orört, med hela Ledoyens finaste servis, vinkylare, glasskålar, karaffer, frukter, champagnebuteljer, kaffekoppar och hopknycklade servietter -allt i ett obegripligt kaos, som jag helt säkert aldrig skulle ha kunnat 'artificiellt' styra till. Det är detta nyckfulla i placemanget, som vi ju alla så ivrigt och tyvärr så förgäves sträva efter".

"Slutspurten" var imponerande. Strömbom skriver: "Spänningen stiger olidligt dag för dag. Den 9 mars återstår fem dagar, innan förgyllaren skall hämta tavlan och sätta den i ramen som redan är färdig. Under den sista veckan har tavlan avancerat mer än förut på två månader. [Carl] Larsson och [Ernst] Josephson, som nyss återkommit till Paris, var föregående dag uppe och fick sina profiler inmålade i bilden".

Hugo Birger själv skrev:

"Joseph blev särdeles träffad och hoppas jag att Larsson också skall kännas igen. Gossarna synes belåtna med opuset. Vad som mest gladde mej, var deras yttrande: att man kan ej se i tavlan, att Birger varit annat än frisk som en nötkärna. Något som tyvärr just ej överensstämmer med verkligheten".

Dock fann Birger sin tavla livligt och sant komponerad, bättre än någon av sina föregående. När målningen lämnades in till Salongen emellertid uteblev dessvärre de framgångar Birger hoppats på, trots konstnärsvännernas uppmuntrande ord. Det var först när målningen visades på Konstnärsförbundets första utställning i Stockholm år 1886 som kritikerna gav konstverket goda omdömen, vilket torde ha glatt Birger som deltog i vernissagen under vad som skulle komma att bli hans sista besök i Stockholm. Året därpå förvärvades målningen till Göteborgs museum med bidrag av Hugo Birgers mecenat Pontus Fürstenberg.

Sixten Strömbom, avslutningsvis, skriver:

"Granskar man studiematerialet för kompositionen finner man där måleriskt överlägsna saker alltifrån den första skissen av lokalen [föreliggande katalognummer] till den ypperliga, med Manet-brio utförda studien av fadern. Teckningarna äga de birgerska skissernas finaste egenskaper: impressionistiskt liv i de fast avsatta penseldragen och luftiga, delikata färgklanger".

Strömboms ord äger än idag giltighet vid betraktandet av auktionens målning där konstnären fångat restaurangens "äppelgröna glasrotunda" där han, som han själv uttryckte det, "lyckats få in den där egendomliga absinth-gröna tonen, som är genomgående i Ledoyens restaurant".