Helene Schjerfbeck

Smeden Juho Kustaa Sahrmans (från 1913 Mäkinen) och hans fru Olgas fyra barn fungerade som inspiration för Helene Schjerfbeck till ett flertal målningar. Familjens barn Elma, Einari, Martta och Katri tjänstgjorde även som små hjälpredor och hämtade bland annat matportioner till Helene och hennes mor från stationsrestaurangen i Hyvinge. I en intervju med författaren Lea Bergström berättade Martta att hon i början av 1910-talet stod modell för den första versionen av ”Flicka i sandgrop”. Den nu till salu varande målningen är den enda senare tolkningen av de två verk med detta motiv som målades trettio år tidigare och den utfördes på Luontola Sanatoriet i Nummela mitt under fortsättningskriget.

De två verken från det tidiga 1910-talet av flickan i sandgropen är färgmässigt kraftfulla, i synnerhet oljemålningen (hörde redan tidigt till Keirkners samling och fr.om. 1945 till Konstmuseet Ateneums samlingar), där den cinnoberröda klänningen och det duniga ljusgula håret formligen lyser i betraktarens ögon. Formen, färgerna och linjerna är avskalat moderna, solskimret rytmiserar effektfullt klänningen, medan halsen och huvudet sveps in i en mjuk strålglans. Flickans sura sinnesstämning är utmärkt återgivet med ett modernt och förenklat stilgrepp. Den ljuskraftiga färgskalan återspeglar i sin tur de regnbågsfärger som efterfrågades i finländsk konst vid denna tid, och som var på väg att ersätta de mörkare nyanserna. Helene Schjerfbeck följde dock med den finska konstvärlden främst genom att läsa tidningar och brev samt diskutera med vänner, eftersom hon förblev fast stationerad i Hyvinge och hade ännu inte ens träffat sin framtida konsthandlare Gösta Stenman eller konstnärsvän Einar Reuter.

Versionen från 1942 är mer dämpad, men den har något gemensamt med de båda tidigare verken, inklusive gouachemålningen (som tidigt hörde till konstnären Eric O.W. Ehrströms samling och nu är i Gösta Serlachius Stiftelses ägo), även om det allmänna intrycket präglas av målningens specifika, egna aura och mörkare färgskala. I de tidigare målningarna är flickans kroppsställning så kraftigt hukande att hennes vrister knappt syns, endast hennes tossor fungerar som stöd för henne; i denna senare version är hon barfota och inte lika mycket i huk. Sinnesstämningen är fokuserad och balanserad. Kvisten i flickans hand är rakare och i ett mer resolut grepp och verkar ha tecknat sina egna mönster i den uttrycksfullt återgivna sanden. Den för konstnären kännspaka gröna nyansen har ställvis kompletterat den blekgula färgen för att ge ökad känslighet till färgskalan. Likt gouache-versionen ger kolstrecken kontur och avgränsar formerna. Denna tolkning av ”Flicka i Sandgrop” är modernt avskalad, till sin stämning lugnare och fridfullare än de första versionerna hon målade i 50-års åldern. Motivet är placerat ute i det fria, vilket var ovanligt för Schjerfbeck och denna gång hänger sig Schjerfbeck till fullo att skildra konstrasten mellan ljus och skugga. Flickans ansikte är i stark skugga i förhållande till hennes ljusa hår. Målningens balanserade och samtidigt mångfacetterade stämning är än en gång ett bevis på Helene Schjerfbecks virtuositet och gör den till något helt annat än en traditionell barnbild.

På Helene Schjerfbecks 80-års Hyllningsutställning på Gösta Stenmans konstsalong i Stockholm fungerade ”Flicka i Sandgrop” från 1942 som ett praktexempel på konstnärens evigt ungdomliga skaparkraft.

Leena Ahtola-Moorhouse