Hugo Vilfred Pedersen

Delhi Durbar 1903 - hölls för att fira kröningen av kung Edward VII och drottning Alexandra som kejsare och kejsarinna av Indien. De två hela veckorna av festligheter utarbetades i noggrann detalj av Lord Curzon. Det var en bländande uppvisning av pompa, ståt, makt och timing. Varken det tidigare Delhi Durbar från 1877, eller det senare Durbar som hölls 1911, kan jämföras med Lord Curzons festligheter 1903. På några korta månader i slutet av 1902 förvandlades en öde slätt till en hel tältstad, komplett med tillfällig järnväg för att föra publikskaror ut från Delhi, ett postkontor med eget frimärke, telefon och telegrafi, olika butiker, en polisstyrka med specialdesignade uniformer, sjukhus, magistratsdomstol och komplexa sanitets-, dränerings- och elektriska ljusinstallationer. Souvenirguideböcker såldes och kartor över området delades ut. Marknadsföringsmöjligheter utnyttjades på ett listigt sätt. Särskilda medaljer slogs, fyrverkeri, utställningar och glamorösa baler hölls.

Edward VII, till Curzons stora besvikelse, närvarade inte utan skickade sin bror, hertigen av Connaught som anlände med dignitärer med tåg från Bombay precis när Curzon och hans regering kom i andra riktningen från Calcutta. Publiken som väntade dem visade upp den kanske största samlingen av juveler samlade på samma ställe. De indiska prinsarna var behängda med de mest spektakulära ädelstenar från århundraden av samlande. Maharajor kom med stora följen från hela Indien, många av dem träffades för första gången. De indiska arméerna, under överbefälhavare Lord Kitchener, paraderade till musik samtidigt som de höll tillbaka folkmassorna.
Den första dagen gjorde Lord och Lady Curzon entré, liksom maharadjorna, ridande på smyckade elefanter, några med enorma guldkandelabrar fästa vid betarna. Själva durbar-ceremonin inföll på nyårsdagen och följdes av dagar med polo och andra sporter, middagar, baler, militärprocessioner, musik och utställningar. Världspressen skickade ut sina bästa journalister, konstnärer och fotografer för att bevaka händelserna. Filmmaterial från evenemanget visades på provisoriska biografer över hela Indien och anses ha bidragit till den tidiga utvecklingen av Indiens filmindustri.