Birger Carlstedt

Carlstedts första nonfigurativa verk uppstod trevande redan på 1930- och 1940-talet, trots att det inhemska konstfältet då inte ännu var direkt mottagligt. Paris, som var konstens centrum, utgjorde en viktig och gynnsam grogrund för Carlstedt där han kunde tillägna sig nya konstriktningar.

Sin första resa till Paris gjorde Carlstedt redan som 16-åring år 1923. Flera upprepade besök i staden gjorde honom till en del av konstens passionerade centrum i början av 1950-talet. Tack vare sina kunskaper i franska hade han möjlighet att nätverka och ta sig in i de viktigaste inre kretsarna inom den abstrakta konsten. Denise René med sina gallerier var en inflytelserik person inom den abstrakta konstscenen och Carlstedt umgicks aktivt i galleriets intensiva kretsar av berömda konstnärer. Vistelsen i Paris 1948–1952, under vilken konstnären var mycket aktiv, anses ha haft stor betydelse för utvecklingen av Carlstedts produktion. Det var då han hittade sitt konkretistiska uttryck och slutligen övergick till den nonfigurativa konsten.

Tuula Karjalainen konstaterar i sitt verk ”Uuden kuvan rakentajat, konkretismin läpimurto Suomessa” om konkretismens genombrott i Finland att utställningen ”Quelques Peintres Finlandais” år 1951 i Paris var en tilldragelse av stor betydelse för den finländska moderna konsten. Utställningen om den finländska moderna konsten som ordnades i Nutidskonst rf:s utställningslokal Maison des Artistes hade i uppdrag att ge fransmännen en så intressant bild som möjligt av den finländska konsten. I utställningen deltog sammanlagt 14 konstnärer, bland annat Sam Vanni, Ernst Mether-Borgström, Lars-Gunnar Nordström och Birger Carlstedt. Kulturfolket, diplomatkåren och pressen träffade varandra, det ordnades middagar. Utställningen fick ett positivt mottagande. En viss kritiker konstaterade att utställningen representerade ”modernism från det mest utvecklade landet i Norden”.

Målningen som nu auktioneras ut på Helsinki Spring Sale är ett av Carlstedts fem verk som var med på utställningen. Verkets färger och former är i perfekt harmoni med varandra, kompositionen är genomtänkt, men flödande som musik. Konstnärens fru, France Ellegard, som var pianist brukade spela samtidigt som Carlstedt målade. De musikaliska beröringspunkterna förblir inte osynliga i verket som i sin enkelhet fått namnet Komposition. Illusionen av färgfältens genomskinlighet och lätthet fungerar i en effektiv kontrast till den täta och genomgripande monokromatiska färgytan. Den stilfulla parallelliteten mellan varma och kalla nyanser utgör en viktig del av kärnan i Carlstedts konkretism.

Konstnären nådde sin konstnärliga kulmen i början av 1950-talet och bibehöll sin linje efter att ha hittat sitt konkretistiska uttryck.