Stefan Johansson

I det lysande porträttet "Kerstin, 12 år" har Stefan Johansson åstadkommit ett kristallklart och åtstramat porträtt vars utstrålning fångar betraktaren i ett fast grepp. Den gyllene inramningen ger porträttet en ikonlik framtoning som förstärks av det ljusa ansiktet som framträder mot den djupblå fonden. De blå tonerna återkommer i hårets slingor, i ansiktets skuggor och i den vita bluskragen som mjukt formar sig kring modellens hals. Det är ett renodlat och stramt porträtt men samtidigt en känslofylld skildring av den unga Kerstin.

Att sitta modell för Stefan Johansson var tidskrävande och konstnären hade ett stort behov att ha modellen framför sig, helst vid exakt samma tid på dygnet och vid samma ljusförhållande. Stefan Johansson var beroende av dagsljuset och av tiden det tog för akvarellfärgen att torka mellan sittningarna. Han använde sig inte utav kamera utan arbetade med en tecknad skiss som överfördes på duk. Johanssons sparsmakade produktion kan i huvudsak delas in i fyra motivkretsar: interiörer- och stadslandskap i ljussken, porträtt och skogslandskap. De flesta av porträtten är av modern, fram till hennes död 1924, men produktionen omfattar också en rad porträtt av vänner och en del beställningsuppdrag.

Trots att han under sina tidiga år fick utbildning vid Konstfack, betraktade Stefan Johansson sig själv som självlärd, en autodidakt, något som kan sammankopplas med den teknik han tidigt utvecklade. Under flera resor till Italien 1909-10 och 1913 studerar han renässansmåleriets saklighet, och han prövar tempera och akvarell på pannå och papper. Sedan överför han tekniken till duk vilket kommer att bli hans signum. Genom att experimentera och späda ut färgen med olika typer av lösningsmedel åstadkommer han det för konstnären typiska uttryck där färgens lätthet låter dukens textur komma fram. Johansson kallar sin nya teknik för "tvättmålning". På preparerade dukar med "sugande" grund målar han lager på lager av tempera och akvarell. Successivt tvättar duken med en svamp för uppnå sin vision och att ge linnetrådarna den valör han eftersträvade.

Stefan Hammenbeck skriver om Stefan Johansson i essän "Konstverket som ikon" i Thielska Galleriets katalog från 2024:

"Det arbetssätt Stefan Johansson valde resulterar i jämna och släta färgytor, fria från de i oljefärgen förekommande penseldragen, avtrycken av handens arbete. Det förstärker motivet, det centrala i bilden. Tidigt visar han den för honom karaktäristiska omsorgen om verkets inramning bakom glas, som förstärker färgernas lyster och djupet i bildens rumslighet. För varje verk ritar han dessutom och låter tillverka unika profilerade ramar i trä med omsorgsfullt vald infärgning. Detta bidrar till att ge varje verk en form av ikonstatus."