Gustaf Fjaestad

Få konstnärer har likt Gustaf Fjaestad lyckats skildra den vinterskrudade svenska naturens skönhet. I sina målningar gav konstnären uttryck för en näst intill översinnlig tolkning av den orörda svenska naturens estetiska kvalitéer och skönhetsvärden. En av Fjaestads levnadstecknare, Agneta Fjaestad Nordmark talar om "en intimitetskänsla", "som om just denna plats vore 'ens eget' privata ställe". Det är lätt att instämma i påståendet när man betraktar auktionens aktuella målning. Någonstans i skärningspunkten mellan naturlyrik och symbolism avbildas de värmländska skogsmotiven med konstnärlig skärpa och detaljrikedom. Efter Fjaestads död 1948 skrev signaturen "Felix" i Arvika Nyheter: "Med sina utsökta mästerverk hade han under sin långa levnad skänkt glädje. Han upptäckte vinterns skönhet och hela hans av äkta stämning fyllda konst har tjusat oss..". Citatet sammanfattar på ett bra sätt de inneboende kvalitéerna i Fjaestads konstnärskap. Gustav Fjaestad målade sin och sina landsmäns kärlek till kylan för den övriga världen, och han kunde göra det som ingen annan. I ett brev till hustrun Maja beskriver han sin djupa inspiration en vinterdag: "snön ligger så vackert på marken och Herre Gud så vacker skogen är". I L'Art Decoratif beskrev en kritiker Fjaestads vintermotiv på följande sätt: "Här har vi den återkommande svenska vintern på ett mycket begränsat område, vintern som man uthärdar dagligen och inte bara ser från en släde. Den vintern som är lika passionerat omtyckt som solen är omtyckt av sydlänningen och som härdar kropp och själ så som Fjaestad själv har härdats. Är inte detta kärnan av Sverige?"