Kvinnan och fågeln
Signerad Ernst Josephson. Akvarell 37 x 22,5 cm.
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, "Ernst Josephson – Konst, poesi och musik"
9 september 2023 – 11 februari 2024, kat. nr 66
Karin Sidén mfl., ”Ernst Josephson – Konst, poesi, musik”, Prins Eugens Waldemarsudde utställningskatalog nr 147:23, 2023, avbildad helsida i färg, sid 178, bildtext sid 179, upptagen i verkförteckningen som nr 66, sid 215
Ernst Josephsons akvarell ”Kvinnan och fågeln” ingår i en svit sjukdomsverk av konstnären på temat extatisk hänryckning, där ”Gåslisa” från 1888-89 (Prins Eugens Waldemarsudde) utgör det mest berömda exemplet. Denna oljemålning - som på goda grunder kan ses som ett av de viktigaste verken i svensk konsthistoria - och den nu aktuella akvarellen ”Kvinnan och fågeln” har starka beröringspunkter och de är troligen också utförda i nära anslutning till varandra tidsmässigt.
I katalogen till Prins Eugens Waldemarsuddes utställning ”Ernst Josephson – Konst, poesi, musik”, där både ”Kvinnan och fågeln” och ”Gåslisa” visades, skriver intendenten för Waldemarsuddes samlingar, fil dr Birte Bruchmülller om Ernst Josephsons liv och konst i förhållande till esoterism och spiritism i kapitlet ”Extatiska kroppar och andliga uppenbarelser.” Tillsammans med ”Kvinnan och fågeln” och ”Gåslisa”, illustreras temat även av oljemålningarna ”Signe och duvan” (ca 1890, privat ägo) och ”Det heliga sakramentet” (Nationalmuseum).
Esoterismens grundidé om att komma i kontakt med och avkoda en dold, högre andlig sanning gestaltas på likartat sätt i ”Kvinnan och fågeln”, ”Gåslisa” och ”Signe och duvan”. Den hänryckta personen är i samtliga fall en kvinna med långt blont hår. Det upphöjda, andliga gestaltas i ”Gåslisa” av en mycket ung Kristusgestalt medan det i både ”Kvinnan och fågeln” och ”Signe och duvan” i stället är en fågel som står som symbol för detta. Även i ”Gåslisa” finns det en fågel, men där den i både ”Kvinnan och fågeln” och ”Signe och duvan” befinner sig i en upphöjd position, varifrån den förmedlar sitt budskap till kvinnan, så intar fågeln i ”Gåslisa” en underordnad position på marken, bredvid kvinnan. I alla tre verk symboliserar kvinnans tillbakalutade huvud ett hänryckt, extatiskt tillstånd.
Trots allt är det auktionens akvarell ”Kvinnan och fågeln” och ”Gåslisa” som har störst frändskap i uttrycksformen. Här ser vi klart och tydligt kvinnans hänryckta ansiktsuttryck, medan vi i ”Signe och duvan” endast ser ansiktet i profil. I båda de förstnämnda verken ser vi även hur en böjd trädstam följer kvinnans kontur och närmast tycks skydda henne. Birte Bruchmüller pekar också på hur kvinnan i ”Gåslisa” framstår som en självklar del av naturen och i ”Kvinnan och fågeln” tycks denna förankring vara om möjligt ännu starkare, där kvinnan, likt trädet, i det närmaste tycks växa upp ur jorden och där korrelationen mellan hennes kroppshållning och trädstammens form är än mer framträdande än i ”Gåslisa”.
Vid sidan av tolkningen av dessa verk som skildringar av en extatisk hänryckning till följd av en andlig uppenbarelse, finns det en annan, minst lika relevant tolkning och det är att både Kristusgestalten i ”Gåslisa” och fågeln i ”Kvinnan och fågeln” och i ”Signe och duvan” också kan ses som symboler för Ernst Josephson själv. Birte Bruchmüller nämner inte denna tolkning i anslutning till dessa tre verk, men däremot i samband med ”Det heliga sakramentet”, där hon tycker sig se utseendemässiga likheter mellan Kristusgestalten och Ernst Josephson. Kompositionsmässigt avviker detta verk från de tre andra, då det innehåller fler figurer. Dock är verket intressant i relation till de tre andra i så måtto att det här finns både en Kristusgestalt och en liten fågel, vilka båda kommunicerar med den mest hänryckta av de fyra övriga figurer som ingår i kompositionen. Birte Bruchmüller ser en antydan till Ernst Josephsons storhetsvansinne i det faktum att han tycks skildra sig själv som Kristus i ”Det heliga sakramentet”. Att den av psykisk sjukdom präglade Ernst Josephson periodvis såg sig själv som Kristus är ovedersägligt och en sådan självuppfattning är inte ovanlig för personer med hans sjukdomsbild. Visserligen kan man se det som ett uttryck för en grandios självbild, men samtidigt är det ett uttryck för det stora lidande som dessa personer utstår. Den främsta symbolen för det yttersta lidandet blir då en naturlig källa att spegla sig i.
Tolkningen av den unge Kristusgestalten i ”Gåslisa” liksom fågeln i ”Kvinnan och fågeln” och fågeln i ”Signe och duvan” som symboler för konstnären själv, har en grund i Ernst Josephsons komplexa relation till kvinnor. För honom blev kvinnan livet igenom en till synes ouppnåelig dröm, någon som han älskade högt på avstånd, men inte vågade närma sig. Att i konstverken ikläda sig en roll som ung Kristusgestalt eller en liten fågel och i dessa former närma sig kvinnan blev ett sätt att gestalta den längtan som han inte var kapabel att realisera i verkligheten och inte heller ansåg sig kunna uttrycka explicit i sin konst. I ljuset av Ernst Josephsons stora musikalitet, vilken också lyftes fram på Waldemarsuddes utställning, så blir fågeln som symbol för honom själv extra intressant och synnerligen relevant.
När det gäller graden av hänryckning kan man se hur denna stegras från ”Gåslisa”, via ”Signe och duvan” till ”Kvinnan och fågeln”. I den sistnämnda är hänryckningen verkligen explicit extatisk. I och med att kvinnan här avbildas naken blir den erotiska laddningen ännu starkare. På så sätt utgör auktionens akvarell ”Kvinnan och fågeln” Ernst Josephsons kanske mest oförställda och personliga verk i denna svit. Även om samtliga kvinnor i dessa verk avbildas som blonda finns det fog för att antaga att den blonda kvinnan i detta fall egentligen står som symbol för en mörkhårig skönhet, närmare bestämt den unga Ketty Rindskopf, vilken Ernst Josephson förälskat sig i när han målade hennes porträtt 1876. Hon fanns för alltid kvar i hans tankar och återkom under lång tid i både brev och dikter.
Ernst Josephsons sjukdomskonst intar en särställning i den svenska konsthistorien. Det är en konst som var långt före sin tid och som har påverkat inte bara svenska konstnärer som Hilding Linnqvist, utan även internationella storheter som Picasso, vilken för första gången kom i kontakt med Josephsons sjukdomskonst i Paris genom Rolf de Marés samling. Dessutom har denna konst fortsatt att inspirera flera av senare generationers internationella storheter. I så måtto är Ernst Josephsons sjukdomskonst ett av mycket få exempel på svensk konst som har fått internationell betydelse och därmed kan anses tillhöra världskonsten.
Ernst Josephson var en svensk bildkonstnär född i Stockholm. Han studerade vid Konstakademien i Stockholm, vid Ecole des Beaux-Arts, på Louvren samt på resor till Holland, Italien och Frankrike. Josephson organiserade och ledde opponentrörelsen som motsatte sig Konstakademiens arbete och krävde en modernisering och reformering av konstutbildningen och konstnärsstödet. I opponentrörelsen ingick även konstnärer som Richard Berg, Nils Kreuger, Karl Nordström, J.A.G. Acke, Gustaf Fjaestad och Eugène Jansson. Två kända verk av Josephson är ”David och Saul” från 1878 och ”Strömkarlen” från 1884. Som porträttmålare utförde han en rad storartade bilder bl.a. av konstnärskollegor och landskapscener, präglade av psykologisk skarpblick och vittnande om hans lysande färgbegåvning. I stora skildringar med historiska och bibliska motiv framträder ett dramatiskt färg- och ljusspel i målningarnas många detaljer. Hans liv kom att präglas av personliga tragedier inom familjen jämsides med stora framgångar som konstnär, dock inte av ekonomiskt slag. Utblottad började han ägna sig åt spiritism och religiösa grubblerier och drabbades av sinnessjukdom. Under sjukdomstiden skapade han ett stort antal visionära målningar och teckningar med motiv från sagornas och myternas värld. Josephson är en av Sveriges främsta konstnärer genom tiderna.
Representerad på alla stora museer i Sverige samt i Danmark, Norge och Finland.