Carl Edbergs Mästerstycke, Ljuskrona, Stockholms gelbgjutarämbete, cirka 1755, Rokoko.

Carl Edbergs mästerstycke

Då Bukowskis på vårauktionen 1984 presenterade en försilvrad och förgylld ljuskrona, av samma art som den krona som nu auktioneras ut, var det första gången denna modell uppmärksammades. Kronan väckte sensation men också frågor om var den var gjord. Den höga kvalitén gjorde att man först antog Frankrike. Dock visade det sig snart att kronan måste vara svensk, sedan har det varit stopp. Frågorna kring dessa kronor har varit många och svaren få, fram tills nu. Antikvarie Magnus Green har genom sin forskning funnit svaren, vilka nu presenteras här för första gången.

Den nu utbjudna ljuskronan, ett mästerstycke från Stockholm, har sex ljusarmar i en krans och är ymnigt utsirad med rokokoornament. Den är gjuten i sand och sammansatt av flera delar som är omväxlande försilvrade och förgyllda. Stammens delar, de s.k. stapeldelarna, är uppträdda på en smidd järnten, vars nedre ände avslutas av en elegant drake med vingar och lång svans, ett omtyckt motiv med lätt kinesiska drag under 1700-talet. Draken förekommer inte sällan i de kungliga inredningar som är förknippade med arkitekten Carl Hårleman. Upptill är den mjukt klöverbladsformade bygeln, fästeöglan, fastskruvad i järntenen, som avslutas med en liten knopp. Fästeöglan är ornerad med parställda delfiner med räfflade, omslingrade stjärtar. Den päronformade kulan är gjuten i två halvor med en genombruten asymmetrisk dekor av blad, blommor, rocailler, drakvingar och spaljémönster. Den har en inre förgylld kula i driven mässing, också den i två halvor, som bildar bakgrund till denna rika dekor i silver. En tät rokokodekor återkommer på den lätt vridna balusterformade stammen. Ljusarmarna är S-formade och ornerade med flikade blad. De bär upp flikade asymmetriska manschetter och likaså asymmetriska bladornerade ljuspipor. Ljusarmarnas små gängade klackar är fästa, nedstuckna, i en rund skiva och fixerade med små vridna dekormuttrar. Ljuskronan har även en serie svängda bladornerade prydnadsarmar med små fastskruvade blommor. Upptill avslutas kronan av en halvnaken putto, som sitter på ett litet klot. Ena foten vilar på en dödskalle samtidigt som han kramar om en liten skål och är på väg att blåsa såpbubblor i ett litet rör.
Till sin allmänna form är detta en barockkrona, en stamkrona med kula. Den har också en symbolik av den typ som barocken älskade, påminnelsen om vår dödlighet, i form av barnet med sina kortlivade såpbubblor på dödskallen. Däremot är den rika ornamentiken, präglad av skärpa och mästerlig ciselering, fullt utvecklad rokoko. Således ett ypperligt exempel på hur fransk smak påverkade våra egna hantverkare under 1700-talet. En teknisk lösning som är typisk, och också fransk, är att ljusarmarnas små gängade klackar fixeras med dekorativa muttrar. Denna detalj återfinns på en serie inhemskt tillverkade ljuskronor, såväl av silver som av försilvrad mässing, i fransk klassicerande barockstil (jämför ljuskrona såld av Bukowskis, december 2021, A637, nr 99).
En mästare identifierad

Ljuskronan som nu är till salu är inte signerad, men genom noga jämförelser med andra ljuskronor i kyrklig ägo har gelbgjutaren kunnat identifieras. Liksom alla de andra bevarade svenska ljuskronor (utom en) som var mästerstycken inom gelbgjutarskrået i Stockholm har denna en krönfigur i form av en putto, en naken pojke. Här blåser han såpbubblor. På de andra kronorna har krönfigurerna andra attribut, olika för varje mästares krona. Förmågan att kunna variera fritt i sådana detaljer torde ha ingått i kraven på ett fullgott mästerstycke. Däremot torde det inte ha varit ett önskemål hos de kyrkor som köpte in en krona. En likadan krönfigur återfinns på en mässingskrona med åtta armar som en församling inhandlade i december 1762 för 400 daler kopparmynt. Den kom i bruk första gången vid julhögtiden, då kyrkan skulle stråla av ljus. Av protokoll att döma blev den beundrad och man var alltså nöjd med detta köp. Denna krona är i motsats till den nu utbjudna ljuskronan signerad på kulan, detta av gelbgjutaren Carl Edberg. Han blev mästare i Uppsala under ämbetet i Stockholm. 1755 vann han burskap i Uppsala och kom snart att skaffa sig en verkstad med både lärlingar och gesäller. Han var vid mitten av 1700-talet den enda verksamma gelbgjutaren i Uppsala. Han avled 1807 i den aktningsvärda åldern av 86 år. I hans bouppteckning från samma år upptas redskap som hörde till verkstaden, däribland ett skruvstäd, en gjuttång och ett par gamla gjutflaskor. Vad som ytterligare talar för att auktionens krona kommer från gelbgjutare Edberg är att ljusarmarna och prydnadsarmarna är likadana på båda kronorna. Utifrån jämförelser med många andra kronor borde även dessa ha varit unika för just honom. Det finns fler dokumenterade ljuskronor av Carl Edberg. En som inköptes av en församling i december 1768 av ”herr Carl Edberg i Upsala” har också samma putto kramande en skål. Ytterligare en krona, som förvärvades av en kyrka 1788, har samma figur liksom likadana prydnadsarmar med blommor.

Skråväsendet

Från medeltiden fram till 1800-talet var de flesta hantverkare i städerna tvungna att vara anslutna till ett skrå, ämbete, för att få tillstånd att utöva sitt yrke. Man började tidigt som lärling och fortsatte i flera år, tills man kunde bli gesäll. Då blev det dags för kringvandrande verksamhet, ofta utomlands, för att förkovra sig. Den som hade blivit tillräckligt skicklig och dessutom kunde betala de avgifter som hörde till kunde sedan pröva på att bli mästare och därmed godkänd för självständigt framtida arbete inom sitt skrå. Kraven på ett – eller ibland flera – arbetsprov, s.k. mästerstycke, var oftast stora. För gelbgjutarna i Stockholm gällde det att utan yttre hjälp bland annat tillverka en mindre ljuskrona i mässing med både försilvring och förgyllning, som sedan skulle granskas och godtas av skrået. Dessa mästerstycken kunde bli det yppersta arbete som hantverkaren tillverkade under hela sitt liv. Genomgående krävdes både teknisk skicklighet och god konstnärlig känsla. Några av dessa mästerstycken finns bevarade, framförallt i kyrkor eller på museum. Här salubjuds en sådan välarbetad och sällsynt ljuskrona, av svensk tillverkning från 1700-talets mitt.

Gelbgjutarna i Stockholm

Vid sekelskiftet 1700 etablerades ett nytt skrå i Sverige – gelbgjutarens. Namnet kommer från tyskans Gelbgießer, av ”gelb” för gul, ”Gießer” för gjutare. De första gelbgjutarna var huvudsakligen inflyttade tyskar, och vissa bevarade handlingar och dokument är skrivna på tyska. De skilde sig därför inte nämnvärt från sina yrkesbröder på kontinenten. Ett ämbete inrättades i Stockholm vid början av 1700-talet, men under seklet grundades gelbgjuterier i många mindre städer. Från 1700-talets senare del och framåt hörde de till de viktigaste mässingsgjutarna. Vissa av dem var till och med engagerade med att utföra arbeten åt de kungliga slotten.
Det är oklart när gelbgjutarämbetet bildades i Stockholm, eftersom deras protokoll ej har bevarats. De äldsta texterna, som är en protokoll- och kvartalsbok för gesällerna från 1705 fram till 1760-talet, är skrivna på både svenska och tyska. 1705 nämns åldermannen mästare Johan Diedrich Geijer samt mästarna Sebastian (Bastian) Otter och Gottfrid Reman. Åldgesäll, den ledande gesällen, var Daniel Berendt, som enligt uppgift anlände till Stockholm 1703. Utifrån gesällprotokollen bör ämbetet ha inrättats senast 1705, möjligen redan 1702, eftersom ett bevarat sigillavtryck, som är ganska otydligt, förefaller visa detta årtal. Sigillet återger en gelbgjutare som håller med en lång gjuttång i en rykande degel. Omskriften är oläslig, men runt gjutaren syns olika föremål, däribland en ljussax och en passare. Att just ljussaxar var viktiga för gelbgjutarna framgår av Sebastians Otters sigill, där en sådan ingår.

Gelbgjutarna framställde en rad olika föremål av mässing eller andra gula kopparlegeringar. Termen brons används av tradition på många förgyllda arbeten från 1700-talet och 1800-talets början även när kopparn har legerats med zink (i äldre tid galmeja). De gjöt i sand och tillverkade bland annat ljuskronor, ljusstakar, ljussaxar och bokbeslag, senare även mortlar, strykjärn, vikter m.m. Det tidigaste vi kan knyta till dessa hantverkare är de mässingsbeslag som återfinns på Karl XII:s bibel från 1703. Gördelmakarna, som också arbetade i mässing, ogillade konkurrensen från gelbgjutarna. Annars fanns många likheter med Klock-, kron- och styckgjutarnas rotgjutarhanverk, vilket förklarar återkommande tvister dem emellan. Från början skulle gelbgjutarna enbart gjuta mindre föremål i gula legeringar, men detta frångicks, och skillnaderna mellan dem och klockgjutarna försvann stegvis. 1821 utfärdade Kommerskollegium en kungörelse där gelbgjutarna skulle få tillverka allt det som klockgjutarna gjorde, med undantag för kyrkklockor. De senare skulle också få tillverka allt sådant som gelbgjutarna brukade framställa. I de bestämmelser rörande mästerskap som tillkom efter skråväsendets avskaffande på 1840-talet jämställdes gelbgjutare, gördelmakare och klockgjutare.
Flera olikheter fanns emellertid mellan yrkena: gelbgjutarna hade, liksom gördelmakarna, rätt att försilvra och förgylla, men bara klockgjutarna fick gjuta i lerformar. Både gelbgjutarna och klockgjutarna tillverkade gjutna ljuskronor och andra ljusredskap i mässing, varav de förnämsta bevarats i kyrkor och museer. Även på gelbgjutarnas personliga sigill förekommer ljuskronor. Från början skulle gelbgjutarna enbart tillverka ljuskronor i det lilla formatet, men detta frångicks över tid, dock under invändningar från klockgjutarna. Redan 1712, i samband med en konflikt med gördelmakarna, tillerkändes gelbgjutarna att ”uti messing och Sand, att giuta och tillarbeta” bland annat små ljuskronor. Enligt en senare överenskommelse, daterad 1777, skulle gelbgjutarna ”af smidig och gul mässing, samt Klock- Kron- och Styckgjutare Ämbetet af Componerad Metall obehindrat få tillwärka Ljus Kronor af hwad storlek det hälst wara må.” Uppgörelsen kom förmodligen till stånd efter att gelbgjutaren Johan Sahlberg i Stockholm fått en beställning på en större ljuskrona till en av landets domkyrkor på 1770-talet.

Gelbgjutarnas mästerstycke

Vad en gelbgjutare skulle kunna framgår av ett utförligt rekommendations- och lärobrev utfärdat av Gelbgjutarämbetet i Stockholm 1740. Brevet gäller för Peter Cedergren, som under sex år lärt sig gelbgjutarhantverket – gjuta mässing i sand, fila, svarva, förgylla, försilvra, sjuda vitt och gult och polera. De olika tekniska moment som nämns i lärobrevet har även ingått i mästerstycket. Eftersom skråprotokoll saknas har uppgifter om dessa arbetsprov tidigare varit okända. Flera av de tidiga gelbgjutarna var redan mästare när de kom till Stockholm och behövde inte göra något prov. Enstaka uppgifter om mästerstycken finns dock i Ämbets- och byggningskollegiets protokoll. Den 8 december 1715 skickade kollegiet ett brev till borgmästaren och rådet i Malmö rörande en viss Johan Jürgen Hadler, som trätt i äktenskap med en mästeränka av samma ämbete. Han ville bli mästare, men för detta krävdes ett mästerstycke – två väl försilvrade ljusstakar och ljussaxar, som han skulle visa upp inom en bestämd tid. I april 1721 ville frimästaren inom gelbgjutarämbetet Mats Svart träda in i ämbetets gemenskap. Inför åldermannen uppvisade han mässingsspik, två ljusstakar, två ljussaxar och en sadelknapp. Enligt tyska källor bestod mästerstycket, enligt gammal sed, vanligen av en ljuskrona (även utrustning för hästar).
Vid 1700-talets mitt kom även en liten sexarmad ljuskrona bli det viktigaste mästerstycket för gelbgjutarna i Stockholm. Detta kan dels jämföras med klockgjutarnas mästerstycke, som vanligen bestod av en ljuskrona med helgjuten genombruten kula, dels med gördelmakarnas mästerstycke, som helst skulle vara både försilvrat och förgyllt. Ungefär tio av gelbgjutarnas mästerstyckekronor har återfunnits och dokumenterats, varav tre kända i Nationalmuseums samlingar. Alla, utom en, kröns av en liten putto, varav en är Amor med pil och båge. En av dessa är signerad och daterad i Stockholm 1755. Tidigare trodde man att signaturen syftande på den dåvarande åldermannen i skrået Abraham Scharffenberg. Emellertid torde det vara hans son med samma namn som utfört denna krona som sitt mästerstycke. En annan mästerlig ljuskrona som finns i en svensk kyrka är signerad och daterad av Gustaf Fredrich Bauman i Stockholm 1759. I 1760 års mantalslängd anges att han ”blifwit ny mästare”. Hans verksamhet blev kort eftersom han avled 1764 ”af Hetsig feber” endast 32 år gammal.

Svenska mästerstycken beskrevs som franska och österrikiska

Redan 1984 salubjöds på två skilda auktioner i Sverige – Bukowskis respektive Beijers – två försilvrade och förgyllda ljuskronor från 1700-talet. Båda katalogiserades som Parisarbeten. Den på Bukowskis kom ursprungligen från släkten De Geer af Leufsta, den senare från ätten Piper. Vid visningar för internationella kännare föreslogs både Frankrike och Tyskland som ursprungsland, men franska experter avvisade det första förslaget och tyska specialister det andra. Däremot enades de om att kronorna uppvisade typiskt fransk karaktär; Frankrike var ju på 1700-talet det ledande landet i Europa inom konst- och konsthantverk. Drygt 30 år senare, vid en auktion hos Christie’s i Paris 2017 beskrevs den ena ljuskronan, som då på nytt var ute till försäljning, som tillverkad omkring 1770 i Wien (attribuerad till Anton Mathias Domanock). Jämförelser med den nu aktuella kronan visar dock entydigt på Sverige, närmare bestämt Stockholm, som upphovsorten. Många gelbgjutare i Sverige, inte minst i huvudstaden, uppnådde en sådan skicklighet att de kunde konkurrera med sina yrkesbröder på kontinenten. Den utbjudna kronan är en sådan sällsynthet i silver och guld – svenskt konsthantverk från 1700-talet av högsta kvalitet.

Magnus Green, Stockholm

Artikeln bygger på omfattande arkiv- och föremålsstudier och ingår i en opublicerad undersökning av ljuskronor i Sverige från senmedeltiden fram till 1700-talet