Julius Kronberg

Julius Kronberg var en av Sveriges mest framgångsrika och beundrade konstnärer under det sena 1800-talet. Startskottet för hans lysande karriär kom när hans målning Jaktnymf och fauner visades offentligt för första gången på Nationalmuseum 1876 och August Strindberg i egenskap av konstkritiker skrev: ”Fall ned och tillbed måleriets triumfator!” (DN 1876-02-12).

Kronberg tycks ha hyst en särskild förkärlek för antikens starka och modiga kvinnor. Berömda är hans dramatiskt laddade skildringar av den egyptiska drottningen Kleopatra (1883) den grekiska poeten Sappho (1913) och hennes landsman Hypatia (1889) som var verksam bland annat som filosof och matematiker i Alexandria. Med samma emfas, om än med mindre överdåd ifråga om detaljer och rekvisita, utförde Kronberg under ett av sina svenska mellanspel våren 1887 den aktuella målningen Han dröjer. Men till skillnad från de andra just nämnda monumentalverken var detta inget beställningsarbete från en förmögen privatperson avsett att hängas i en specifik högreståndsmiljö, även om verket senare kom att införlivas med konstsamlingarna på Trollenäs slott i Skåne respektive Lennartsnäs i Uppland. Istället var målningen ursprungligen en välgörenhetsgåva. Konstnären skänkte den nämligen omgående till fröken Concordia Löfving, som genom den egna ”Föreningen för det godas främjande” anordnat ett lotteri till förmån för en uppfostringsanstalt för unga pojkar. Målningen var alltså från första början avsedd att lottas ut.

Flera osignerade notiser och annonser i Dagens Nyheter under perioden 2 juni – 8 november 1887 informerar om lotteriet, vilket föregicks av en utställning i Brödraförsamlingens då nybyggda lokaler vid Kungsträdgårdsgatan i Stockholm. Utställningen omfattade flera andra verk av olika konstnärer, men Kronbergs Han dröjer skulle utgöra lotteriets första pris och betingade det ansenliga värdet 5000 kronor. I en av tidningsnotiserna, publicerad den 6 juni, beskrivs målningen som ”en ung qvinna, liggande på en klippstrand, förtviflad vridande sina händer i väntan på den älskade”. Anmälaren poängterar att titeln är Kronbergs egen och att tolkningen av motivet ”har mästaren öfverlämnat till åskådarens fantasi att afgöra.”

Utöver dessa tidningsnotiser finns det få skriftliga hänvisningar till den monumentala målningen, och den tycks aldrig tidigare ha blivit avbildad. Karl Asplund hänvisar indirekt till den i sin katalog över Kronbergs efterlämnade arbeten, där två oljeskisser betitlade Han dröjer finns listade över de verk som lämnats kvar i Kronbergs ateljé vid hans död. Dessa ingår idag i Nordiska museets samlingar (inv.nr. 139137 resp 139223).

Mycket intressant för jämförelse är också en mindre porträttmålning, som tycks utgöra en detaljstudie till Han dröjer. Porträttet ingår idag i Länsmuseets i Gävleborg samlingar och finns avbildat i museets beståndskatalog som Fru Fahlman som herdegosse (GMu 17413). Det rör sig om en cirkelrund närstudie av huvudet på kvinnogestalten i vår målning, återgivet i samma ställning och med identiskt ansiktsuttryck. Porträttet är liksom Han dröjer daterat 1887 och föreställer enligt museikatalogen ”den framgångsrika skådespelerskan Louise Fahlman, som under flera år var engagerad vid Dramaten.” (Broström & Lindkvist, s 96).

Fru Fahlman som herdegosse, opd 42,5 x 38 cm. Länsmuseet Gävleborg, (GMu 17413).

Det är ännu inte känt på vilket sätt de båda målningarna hänger samman, men likheten mellan dem är uppenbar. År 1887, då båda verken tillkom, hade fru Fahlman en mängd engagemang för flera olika Stockholmsteatrar. Enligt den levnadsteckning Arne Lindenbaum gett henne i Svenskt biografiskt lexikon var Louise Fahlman ”sällsynt vacker, hade charmant figur och var i besittning av en utomordentlig diktion”. Hon var både comedienne och tragedienne och behärskade följaktligen en mycket bred repertoar.

Mot denna bakgrund är det frestande att föreställa sig att Julius Kronberg tänkt sig målningen Han dröjer som ett specifikt rollporträtt. Titeln skulle i så fall kunna syfta på den antika myten om den mykenska kungadottern Ariadne, som hjälpte hjälten Theseus att dräpa det tjurhövdade monstret Minotauros, men sedan lämnades kvar övergiven på den ensliga ön Naxos, där hon i förtvivlan tog sitt liv. Många kända skådespelare fick under 1800-talet sina porträtt målade, och av Kronberg finns bland annat ett där operasångerskan Mathilda Jungstedt-Reuterswärd agerar som Orfeus. Det tycks inte finnas några belägg för att Louise Fahlman någonsin spelat Ariadne på Naxos. Den tidigare refererade tidningsnotisen betonar dock, som redan konstaterats, att konstnären tillåter en fri tolkning av motivet. Kanske hade Kronberg bara i största allmänhet inspirerats av fru Fahlmans skådespelartalang, och helt enkelt lånat hennes ”sällsynta skönhet och charmanta figur” till en fantasimålning med antikt tema? Med tanke på hans tidigare nämnda fäbless för antikens hjältinnor verkar en sådan teori inte helt osannolik.