"Lustiga huset"
Signerad med monogram samt a tergo signerad och daterad 1972. Duk 54 x 82 cm.
Förvärvad direkt från konstnären.
Ingemar Dahlbergs samling.
Göteborgs Konstmuseum, "Lennart Rodhe Retrospektivt", 15 juni - 4 september 1988, kat. nr. 86.
Lunds Konsthall, "Rodhe", 28 januari - 5 mars, 1995.
Thomas Millroth, "Lennart Rodhe", SAKs publ. 98, avbildad helsida i färg sid. 136.
"Lennart Rodhe är förtjust i speglingar. Teckenfigurerna speglar sig ofta. Speglingarna visar att tecknen har en baksida, att de är hela former. Rodhe leker med rummet. Vi kan ju föreställa oss att vi ser igenom bilden in i en annan värld befolkad av andra teckenfigurer, eller att speglingarna är ett slags snapshots av tecknen. Det finns en liten, intressant förskjutning - speglingarna är långtifrån alltid identiska med det de speglar, det är som om det låg ett glapp i tiden mellan spegelbilden och den speglade, som om speglingen är ett imperfektum.
I måleriet och serigrafin har Rodhe använt sig av tecknens mänskliga karaktär. De genomgår den ena metamorfosen efter den andra och spelar mängder av roller; de startade ett Upplopp, 1970, de besökte Lustiga huset 1972 och var Hos modisten samma år....". Thomas Millroth, "Lennart Rodhe", SAKs publ. 98, sid. 151.
Lennart Rodhe föddes 1916 i Stockholm. Han utbildade sig bland annat vid Edward Berggrens målarskola och konsthögskolan i Stockholm med Sven X:et Erixon som lärare. Han gjorde också ett flertal studieresor till Norge, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. Under tiden i Paris tog Rodhe intryck av konkretismen och han kom under 1940-talet att bli en av de ledande krafterna i Sverige för riktningen och han tillhör de främsta av de svenska konstnärer som blev tongivande efter andra världskriget. 1947 deltog Lennart Rodhe i utställningen "Ung Konst" vid galleri Färg och Form i Stockholm. Kritikerna såg i utställningen ett nytt tämligen gemensamt formspråk hos denna generation svenska konstnärer och trots att många av de deltagande konstnärerna värjde sig mot en enande beteckning kom de senare att kallas ”1947 års män”. Samma generation konstnärer kallades, dock motvilligt, ”konkretister”. Det som förenade dem var en strävan bort från tidigare generationers naturalistiska avbildning av människan och naturen. Man hävdade att de rent konkreta färgerna och formerna var en verklighet i sig.
Läs mer