Georg Pauli

I samband med Sveriges Allmänna Konstförenings 100-års jubileum år 1932 författade Georg Nordensvan en omfattande historik över föreningen. Nordensvan skriver där följande om föreliggande katalognummer:

"Våren 1884 medförde inom konstvärlden i Stockholm en liten konflikt, som väckte mera uppseende än den förtjänade men som störde trevnaden inom Konstföreningens styrelse. Som här ovan är omnämnt hade föreningen 1882 tillsatt en jury, som hade att, då konservatorn så påyrkade, granska inlämnade konststycken och avvisa de till utställning ovärdiga. Enligt protokoll av 16 mars 1883 'ansåg styrelsen att denna jury borde hållas hemlig'. Jurymän 1884 voro professorerna Wallander och E. Jacobsson samt grosshandlaren L.O. Kinberg. Nu hände det emellertid att juryn avvisade en liten insänd målning av Georg Pauli, en interiör från ett kafé i Paris, där en italiensk flicka sjunger en visa till dragharmonika".

Beslutet provocerade fram en protest, publicerad i Stockholms Dagblad 26 maj:

"Undertecknade, samtliga utövande konstnärer, som erhållit kännedom om att Stockholms Konstförenings jury (bestående av hrr?) funnit tillständigt vägra utställandet av en av artisten Georg Pauli utförd tavla 'Musicerande italienska', anse oss härmed böra, med särskild hänsyn till vår kännedom om den praxis, som eljes är gällande vid nämnda Konstförenings utställning, offentligen inlägga en bestämd gensaga mot den akt av godtycke - att icke säga något värre - som Konstföreningens jury härvid låtit komma sig till last".

Skrivelsen, daterad "Paris i maj 1884", var undertecknad av följande konstnärer: Richard Bergh, Axel Borg, Wilhelm von Gegerfelt, August Hagborg, Per Hasselberg, Ernst Josephson, Julius Kronberg, Carl Larsson, Hugo Salmson och Robert Thegerström.

Att Konstföreningens agerande hade väckt harm inom den unga generation konstnärer vilka sökte förnyelse nere i Frankrike förvånar föga. Flertalet av undertecknarna till skrivelsen låg, som bekant, i fejd med Konstakademien i Stockholm vars verksamhet man, med rätta, ansåg föråldrad. Under ledning av Ernst Josephson organiserade sig dessa konstnärer på 1880-talet i den så kallade Opponentrörelsen. Den 27 mars 1885 framförde medlemmarna skriftligen ett krav till Konstakademien om en modernisering samt reformering av konstutbildningen, utställningsverksamheten och konstnärsstödet. Kraven avvisades emellertid, vilket i sin tur ledde fram till att de 85 svenska konstnärerna följande år bildade Konstnärsförbundet vilket kom att sätta en betydande prägel på det sena 1800-talets svenska konst.

Konstföreningens svar lät inte vänta på sig. Redan den 30 maj 1884 kunde följande "Svar å protest", författat av en av jurymännen samt gillat av Konstföreningens inköpsnämnd, läsas i Stockholms Dagblad:

"Då under senare tiden klagomål försports från såväl konstkritiken som den stora allmänheten om det betydliga antal medelmåttiga tavlor som exponerades i Konstföreningens lokal, överenskoms vid detta års början att större stränghet skulle förfaras vid utgallring av mindre tillfredsställande arbeten. Jurymännen hava efter bästa förmåga och enligt sin övertygelse med moderation fullgjort det obehagliga uppdraget. Vid ifrågavarande tavla av Hr Pauli voro vi av den åsikt att vi gjorde konstnären en verklig tjänst, om den icke exponerades. Enligt överenskommelse hava vi iakttagit den största hemlighet i fråga om sådana arbeten, som blivit från utställningen uteslutna, men då Hr Paulis vänner 'funnit tillständigt' att sprida till vida kretsar underrättelsen om hans missöde och föra en refuserad tavla under diskussion, anse vi oss böra låta all grannlagenhet vika och fordra, då icke annat medel står oss till buds att bemöta den av de högt aktade konstnärerna angivna protesten, att den refuserade tavlan måtte i oförändrat skick hitsändas för att särskilt exponeras i Konstföreningens lokal, då publiken kan få tillfälle bedöma, huruvida jurymännens handlingssätt 'varit en akt av godtycke - att icke säga något värre'. För att befria Hr P. från vidare utgifter vilja vi av egna medel bekosta frakten för tavlan under villkor att den ofördröjligen skickas med snälltåg till Konstföreningen härstädes. Om detta vårt erbjudande förkastas och tavlan icke kommer att exponeras antaga vi att Hr P. är av en annan åsikt än de herrar, som undertecknat protesten. Hade Hr P. ansett sig hava skäl att klaga över jurymännens utslag, så skulle han helt säkert hava anlitat den i formellt hänseende riktigare utvägen att först inkomma med sina anmärkningar till Konstföreningens styrelse och, för den händelse att den då lämnats utan avseende, vädja till allmänhetens dom. /Konstföreningens jury".

Den 9 juni följde i Stockholms Dagblad ett "Svar å genmäle". Georg Pauli yttrar där att han ej varit okunnig om protesten och att han även sluter sig till den åsikt de protesterande uttryckt:

"att Konstföreningen, vars dörrar stått och stå så gott som vidöppna, icke har rätt att jämföra en artists arbete med vad han vid ett eller annat tillfälle kan ha presterat. Det må jämföras med andra insända konstverk, är det sämre än alla andra antagna, då allenast har juryn rätt att avvisa det".

Pauli ansåg således att de protesterande konstnärernas åsikt var betydligt mera värd än vad de anonyma personerna i Konstföreningens jury tyckte och tänkte. I juli avsade sig också professorerna Wallander och Jacobsson sina ledamotskap i juryn.

Paulis målning, vilken redan tidigare hade refuserats då han sände den till en skandinavisk utställning i Köpenhamn år 1883, förblev okänd för allmänheten. Först efter många år dök den upp på Paulis utställning på Liljevalchs Konsthall våren 1930. I samband med denna utställning konstaterade Georg Nordensvan:

"Den som möjligen hört talas om flickan med dragharmonikan, som på sin tid vållat strid i Stockholms eljest så lugna konstliv, bör ha stannat i förvåning, då han fick se denna stormfågel. Den är nämligen på intet sätt utmanande, varken ämnet eller utförandet bör ha kunnat väcka förargelse. Juryns stränghet mot denna lilla oförargliga målning är oförklarlig".