Carl Gustaf Hellqvist

Föreliggande målning, vilken ställdes ut på Theodor Blanchs legendariska konstsalong i Stockholm år 1884, omnämndes enligt nedan i Ny illustrerad tidning, N:r 27, 4 juli 1885 (fig.1):

"Vår populäre konstnär, professor Hellqvist, har genom sin kraftiga framställning af kulturbilder från medeltiden eller reformationstidehvarfvet skapat sig ett berömdt och välförtjent namn i samtidens konstverld. I den bild efter en af hans taflor, som återfinnes här nedan, är det emellertid intet historiskt ämne, han framställer för oss, utan en enkel situation ur det samtida lifvet, sådant detta kan gestalta sig i ett katolskt land. Solstrålarne, som tränga igenom det frodiga löfverket, strö glimmande solfläckar öfver skogsstigen och öfver den ensamma bänken, som inbjuder till hvila i skuggan under lindarna. Två personer ha tillfälligt tagit plats der helt nära hvarandra. Den ena är en grånad men ännu kraftig barfotamunk, som säkert kommer långt bort ifrån. Hans torftiga packning har kanske ej tröttat honom så mycket som medvetandet om hans ständiga ensamhet. Den andra är en ung flicka, som fördröjt sig på promenaden och blifvit sittande qvar på den ensamma bänken. Ung och strålande frisk, modernt klädd, alls ej nedtyngd af tanken på detta lifvets sorger eller tillvarons vedermödor, bildar hon en skarp motsats till klosterbrodern. De två på bänken ha ej mycket gemensamt, tillhörande skilda verldar, som de göra. Något samspråk dem emellan tycks ej heller komma i fråga. Munken har vändt sitt hufvud åt motsatta sidan mot den, der hans granne sitter, medan denna mönstrar hans yttre med en blick, hvari skönjes både skälmsk nyfikenhet, medlidande och aktning. De båda motsatserna på den lilla taflan förkroppsliga två uråldriga etiska frågor, dem ingen tid kunnat tillfredsställande lösa. Å ena sidan ett frivilligt afstående ifrån och ett förakt för verldens goda - å den andra, fri, jublande lycka och glädje öfver lifvet och öfver allt, som det medför".