Okänd konstnär 1800/1900-tal

Denna illuminerande målning torde på stilistiska grunder vara utförd på 1880-talet. Målningen för tanken till ett flertal svenska konstnärer verksamma eller delvis verksamma i Stockholm under denna period, manliga såväl som kvinnliga: Herman Norrman, Axel Lindman, Georg Pauli, Hugo Birger, Albert Theodor Gellerstedt, Reinhold Norstedt, Ida Gisiko-Spärck, Ester Kjerner och Fanny Brate, för att nämna några. Original-spännramen är av en typ benämnd ”fast spännram”, i motsats till kilram. Fasta spännramar var betydligt vanligare utanför Sveriges gränser även om de förekom även här. Målningen skulle således kunna vara utförd av en icke svensk konstnär på besök i Stockholm, exempelvis en finländsk eller dansk konstnär.

Det tekniska utförande tyder på att målningen är utförd av en mycket skicklig konstnär. Konstnären har använt sig av flera distinkta tekniker. Träden är markant olikt utförda: den vänstra trädgruppen i ett slags ”sfocatura” (suddighet), den högra är huvudsakligen uppbyggd med tunna streck. Bägge teknikerna har effekten att framkalla rörelse i grenverken. Landskapet i övrigt är uppbyggt genom breda säkra penseldrag, med kontrastrika skillnader sinsemellan.

Ryssviken, belägen intill Waldemarsudde, så benämnd sedan 1690-talet, har troligtvis fått sitt namn efter ryska fartyg som fick ankra där, eftersom man inte ville att de skulle ankra inne i Stockholm. Karakteristiskt för vegetationen kring Ryssviken är de uråldriga pilträden vilka förevigats i en mängd målningar och akvareller inklusive av Prins Eugen.

Vyn är tagen från norr mot Waldemarsudde. Byggnaden som skymtar i bilden är det s.k. Gamla huset vilket tillhör den äldsta bebyggelsen på Waldemarsudde. I bakgrunden ses Danviken som då var ett kargt och glest befolkat område. Där ses en av de många väderkvarnar som fanns på söder fram till i slutet av 1890-talet.

Gamla huset fick sitt nuvarande utseende under 1780-talet, när Waldemarsuddes dåvarande ägare grosshandlare Carl Magnus Fris lät bygga om det äldre trähuset som fanns på platsen. Vid denna tid präglades platsen av småskalig industri med linoljeutvinning, stål- och tjärbränneri och brädhandel. År 1830 blev Johan Bergman Olson ny ägare till Waldemarsudde, som kom att bli centrum i skeppsredarfamiljens affärsrörelse. Mot slutet av 1800-talet kom platsen att bli mer idyllisk med sommarboenden och små täppor. Waldemarsudde var på denna tid mer en del av Stockholms skärgård än av staden och familjen Bergman Olson använde Gamla huset som sommarnöje.

Prins Eugen (1865–1947) besökte Waldemarsudde tillsammans med sin lärare redan som barn från det närliggande Rosendals slott. Hösten 1892 återupptäckte han platsen och hyrde ett gavelrum i Gamla huset med utsikt mot vattnet. Rummet använde han som ateljé och arbetsrum. År 1899 förvärvade prins Eugen Waldemarsudde och fick tillträde på nyåret 1900.
Prinsen bodde sedan periodvis på somrarna i Gamla huset i väntan på att hans nya hem skulle bli klart, vilket det blev 1905.