KUNGLIGT BORD, tillhört Lovisa Ulrika (drottning av Sverige 1751–1771), rokoko, 1700-talets mitt.

Under 1700-talet utgjordes skulpterade bord i regel av konsolbord, s.k. pelarbord, som stod längs en vägg och var därför odekorerade på baksidan. Dock finns det i mer påkostade sammanhang exempel på fristående bord där alla sidor är utsmyckade. Hur dessa bord användes visar en målning av Lorens Lönberg, som är utförd i Hamburg på 1750-talet. På bilden sitter två damer vid ett skulpterat rokokobord, varav en håller i en bok. På bordet står silverföremål, som en stående herre pekar på. Lovisa Ulrika (1720-82), som var född i Berlin och syster till Fredrik II av Preussen, kan ha tagit intryck av hemlandets möbelkonst vid beställningen av auktionens bord.

Henryk Bukowski räddar tillbaka borden till Sverige.

De två borden som tillhört Lovisa Ulrika kom att under 1800-talet införlivas i storsamlaren Christian Hammers samling. Hans samling såldes på auktion i Köln under åren 1892-1897 och Henryk Bukowski, grundaren av auktionsfirman Bukowskis, kom att spela en central roll i den dramatiska händelseutvecklingen. Michal Haykowski har skildrat historien i sin bok Henryk Bukowski, Namnet lever kvar, så som följer.

"De Hammerska samlingarna hade under en rad år varit föremål för hetsig debatt. Redan i början av 1870-talet hade Hammer med stöd av Christoffer Eichorn inlett en energisk kampanj för att övertala svenska staten att inköpa samlingarna och med dessa som grund öppna ett konstindustri- eller ett konsthistoriskt museum. Sedan Hammer första gången hembjudit saten samlingarna rönte frågan allt större uppmärksamhet och i september 1872 togs den upp till förhandling i konseljen. Här ställde man sig emellertid avvisande. Det var priset det hängde på. Hammer ville ha 1,6 miljoner riksdaler, vilket på den tiden var en svindlande, nästan ofattbart stor summa --- 1874 blev inköpet riksdagsfråga men återigen strandade förslaget. --- Han uppgav alla vidare försök och bestämde sig [runt 1890] för att i stället bjuda ut samlingarna till försäljning utomlands".

Säljuppdraget gick till firman Heberlé i Köln. Henryk Bukowski fick ett ansvarsfullt uppdrag, både att övervaka Hammers intressen på plats i Köln, samt att hjälpa svenska museer, såsom Nordiska museet och Nationalmuseum med inköp. Han representerade också svenska privatsamlare, som när han för Carl Robert Lamms räkning köpte in Lovisa Ulrikas bord 1893. Bukowski hjälpte även till med katalogiseringen av de tusentals auktionsföremålen, som bestod bl.a. av svenska möbler, silverföremål, historiska minnessaker, vapen, arbeten i majolika, fajans, porslin, glas, elfenben, guld, brons, tenn, koppar, tyger, pannå, pärlor och bärnsten, miniatyrer och tavlor. I brev hem beskriver Bukowski ofta de frustrerande situationerna när budgivningarna gick för långt och när han misslyckades att köpa föremål till sina svenska uppdragsgivare. Bukowski skriver flera brev till Artur Hazelius, grundaren av Nordiska museet och Skansen. I ett brådskande telegram till Hazelius skriver han "Priserna äro och blifva mycket höga. Nüremberg köper till höga priser, hvad göra? Telegrammet gällde en ljuskrona som Bukowski ville rädda kvar i Sverige och han bad därför Hazelius att skicka tio procent i handpenning.