Naken modell
A tergo intygad av Viggo Madsen och Aage Roose. Duk 106 x 72 cm.
Kunstföreningen, Köpenhamn, 1955, katalog nr. 51.
Karl Isakson växte upp under små förhållanden i Stockholm och utbildade sig till en början till yrkesmålare. Efter att ha tagit kvällskurser i teckning vid Tekniska skolan kom han, uppmuntrad av Carl Larsson, in på Konstakademien 1897, där han studerade fram till 1901. När han hade avslutat utbildningen reste han till Italien, där han kom att ingå i kretsen kring Kristian Zahrtmann, i dennes skandinaviska målarkoloni. Mellan läraren och Isakson uppstod en stor ömsesidig sympati och förståelse, vilket gjorde att Isakson valde att slå sig ner i Köpenhamn, för att där fortsätta studierna hos Zahrtmann. Han kom att stanna i Köpenhamn livet ut och förblev därför relativt okänd i Sverige fram till sin död 1922. Perioden fram till 1911 brukar betecknas som Isaksons ”grå period”. Han var då influerad av både det danska gråmåleriet men även av Manets måleri, som han hade kommit i kontakt med under sina besök i Paris. Första resan dit ägde rum 1905 och han kom att återvända flera gånger. I början av 1910-talet förändrades Isaksons måleri, efter att han sett och intresserat sig för Cézannes stilleben och Picassos tidiga kubism. Han arbetade nu snabbare och återinförde färgen i sina motiv. Dock är hans produktion relativt sparsam. Hans hälsa blev allt sämre och hans självkritik var hård. Trots uppmuntran från flera danska kollegor ställde han endast ut två gånger under hela sin livstid, bägge gångerna i Köpenhamn på ”Den Frie Udstilling” 1909 och 1910. Hans verk räknades som några av de mest intressanta och löftesrika men trots det vägrade han att ställa ut fler gånger. Senare slutade han även att signera sina verk. Karl Isakson avled i Köpenhamn endast 44 år gammal. Hans danska konstnärskollegor Viggo Madsen och Aage Roose hjälptes då åt att attestera hans målningar och se till att de kom till Sverige för den stora minnesutställning, som anordnades på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1922. Först i och med den fick Karl Isakson sitt stora genombrott i den svenska konsthistorien.
Den konstnär som kom att spela störst roll för Isaksons utveckling var utan tvekan Cézanne. Med honom sade han sig känna ett slags andlig samhörighet. Under perioden 1911-1920 skjuter han helt det psykologiska innehållet i bilderna åt sidan för att ägna sig åt färgerna. Han målade otaliga stilleben och modellstudier och upprepade ofta motiven i olika ljus- och färgförhållanden. Målsättningen var att framställa färgerna som rena, klara toner och han upphörde därför att blanda färglager på duken. Mellan 1918 och 1920 utförde han en rad nakenakter, däribland den här aktuella Stående akt. Han använde sig endast av ett par modeller och målade dem i några få ställningar men gjorde ofta omtagningar på motivet upp till 20-30 gånger. Flera av dessa nakenakter finns idag i privat dansk ägo men även i museisamlingar i Köpenhamn, Stockholm, Göteborg och Helsingfors. I Stående akt ser vi tydligt hans strävan efter att arbeta med rena, oblandade färgplan ställda mot varandra. Kvinnan står i en ganska komplicerad pose, med ena armen böjd framför sig och den andra delvis bakom ryggen. Benen är placerade tätt ihop med det ena benet något böjt, vilket skapar en lätt vridning i höften. Huden skiftar i olika färgtoner, lagda bredvid varandra i ett facettliknande mönster. Isakson lyckas skapa ett tydligt djup i målningen, trots de till synes plana färgytorna. Färgerna riktigt strålar från duken, som trots det andas en dämpad stillhet. De sista två åren i livet utförde Karl Isakson ett dussintal målningar med religiösa motiv. Kanske kan det tolkas som ett försök att närma sig de stora uppgifter som konstnären ansåg låg framför honom.