Émile Tremblay

Denna målning är intressant utifrån det faktum att upphovsmannen synes vara, mer eller mindre, okänd idag. Det annars relativt heltäckande konstnärslexikonet Benezit innehåller ingen information alls om en konstnär med detta namn. Fragmentarisk kunskap om Émile Tremblay gives dock av Georg Pauli i boken "Konstnärsbrev. Första volymen" från år 1928. Pauli skriver här:

"Jag lämnade Stockholm, slog mig ner i Rom och återvände till Paris på hösten 1882. Bergh var då 'parisare' (elev av J.P. Laurens), och det dröjde inte särdeles länge förrän vi upptäckte, att vi hade sådana intressen gemensamma, som i blott ringare grad sysselsatte andra kamrater. Bergh hade alltid sina fickor fulla av ny litteratur och nya konstdoktriner. Han gav mig upplysningar om vilka revyer som borde läsas och mycket annat som en vetgirig ung man vill ha reda på i det pulserande intellektuella livet bland de unga på vänstra Seinestranden. [...] På elevateljén hos J.P. Laurens slöt sig Bergh till en av kamraterna, en monsieur Tremblay. Denne synes efter vännens skildring att döma ha ägt ett gott artistiskt omdöme och för övrigt varit en sympatisk ung man. Något inflytande på Berghs konst torde han icke ha utövat, och något 'namn' för egen del skapade han sig aldrig. Han var av god och välsituerad familj och torde i fortsättningen ha idkat måleri blott som amatör".

Möjligtvis är det i sken av ovan anförda som Tremblay idag framstår som en okänd konstnär. Utifrån målningens dedikation samt datering torde Bergh ha erhållit den under studietiden hos J.P. Laurens. Dedikationen i sig förtydligar också det nära band som synes ha uppstått mellan Bergh och Tremblay. De båda konstnärerna skulle också framgent komma att hålla kontakten, vilket påtalats av Pauli:

"Det är som gäst hos denne Tremblay, som tillbringade somrarna i Flammanville (by i departementet la Manche, några mil väster om Cherbourg), vi finna Bergh i sällskap med sin första fru Helena f. Klemming. Före sitt bröllop -i augusti 1885- hade Bergh haft avsikt göra sin weddingtripp till Italien (enligt brev från Thegerström). Men i så fall ändrades planen och de nygifta begåvo sig till Frankrike. Jag är icke säker på huruvida herrskapet B. redan denna sommar gästade monsieur Tremblay, men från följande föreligga brev daterade Flammanvillle, där paret dröjde kvar till långt fram på hösten".

Förutom Bergh umgicks även Nils Kreuger med Émile Tremblay, vilket Kjell Boström berör i sin monografi från 1948, där han försöker balansera Paulis omdöme om Tremblay som "blott amatör":

"Kanske man i alla fall bör tillmäta Émile Tremblay större betydelse än så. Även Kreuger umgicks flitigt med honom och omnämner honom upprepade gånger i sina brev. I den lilla utvalda konstsamling, som Kreuger så småningom skapade, är Tremblay den ende utlänningen, representerad med två målningar".

Dessa två målningar utgjordes av en vinterbild av en park i Paris i kulen vinterskymning, daterad 1885 och dedicerad: "à mon ami Kreuger", samt "Hamnpiren i Dielette vid Flamanville" (olja 21,5 x 27 cm, monogramsignerad, reproducerad i Boströms bok, tidigare i Bessie Kreugers samlingar).

Boström menar att det finns starka kopplingar mellan den ovan anförda målningen av Tremblay och hur Kreugers måleri utvecklades från och med 1887 (se vidare under kat nr 325):

"Men det är skäl att erinra sig den lilla hamnbilden av Tremblay i Kreugerska samlingen, som med sin stämningsfulla skymningskolorit i grått och rosa utgör en kontinental motsvarighet till Kreugers Varbergsbilder".

Boström berättar vidare om hur Richard Bergh sökte Tremblays sällskap även sommaren 1887: "Sommaren tillbringade Bergh hos vännen Tremblay i Flamanville". I ett bevarat brev från Bergh till Georg Pauli från den 22 juni 1887 kan man läsa följande: "Vi äro nu på landet. Här är väldigt vackert. Jag är i extas hela dagarna. Svängde igår ihop en aftonstämning, som Tremblay påstår vara ett chef d'oeuvre, vilket dock ej är någon garanti att det är det -men nog är det saftigt i färgen!". Samma sommar målade Bergh i Flamanville sin första studie till "Döden och flickan" samt påbörjade ett par blyertsstudier vilka, tio år senare, skulle utmynna i "Riddaren och Jungfrun" (se vidare under kat nr 416)- två av de mest enastående konstverken inom svenskt 1880- och 90-tal.