Julia Beck

Efter avslutade studier vid Konstakademien i Stockholm 1873-78 reste Julia Beck till Paris där hon kom att stanna resten av sitt liv. Beck var en av de första skandinaver som upptäckte den lilla byn Grèz-sur-Loing, belägen några kilometer från Fontainebleauskogen, där hon kom att tillbringa sammanlagt tre år (1882-85). Hon tog från början aktiv del i Opponentrörelsen och var en av de som skrev under den protestskrivelse som inlämnades till Konstakademien den 28 mars 1885.

Becks remarkabla konstnärliga gärning har under de senaste åren kommit att allt mer uppmärksammas i litteratur, dokumentärfilm samt museala sammanhang. En av de aspekter som allt oftare lyfts fram är hur internationellt betonad Becks konst var i jämförelse med många av hennes samtida generationskamrater.

Alexandra Herlitz skriver i ”Grez-sur-Loing revisited. The international artist’s colony in a different light” (Akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen i Konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet, 2013) följande:

”her landscape painting is most characteristic of the Grez Style. […] As she was one of the Swedish artists to live in Grez most, even when there were not many Swedes there, she was certainly one of the Swedish artists who have drawn greatest inspiration from the artistic context of the international colony”.

Att Becks måleri balanserade mellan svenska särdrag och internationella strömningar är tydligt, framförallt i hennes verk från Grez under 1880-talet. I samband med utställningen ”De drogo till Paris –Nordiska konstnärinnor på 1880-talet” på Liljevalchs konsthall i Stockholm hösten 1988 skrev Inga Zachau följande i utställningskatalogen:

”Hon hade levt så länge i Frankrike att hennes konst var fransk in i minsta detalj. Över dem vilar det franska diset som gör färgerna behagligt milda. Julia Beck målade gärna flodlandskap som är inbäddade i dis vilket ger målningarna en vemodsfylld stämning. Här kan möjligen spåras ett nordiskt drag, nämligen dragningen till det vemodsfyllda. Julia Becks målningar är dock inte svårmodigt vemodiga som de nordiska utan rymmer mera en mild, allvarlig stämning av eftertanke”.

Klart är att det vilar något lätt melankoliskt och drömmande över hennes flod-, sjö- och skogslandskap utförda under denna period. Detta gäller även hennes senare målningar från Normandie. Beck var under åren 1887-88 bosatt i Beaumont-le-Roger och skulle efter den permanenta flytten till Vaucresson (två mil väster om Paris) i september år 1888 ofta återkomma till Normandie för att måla.

Således kan uttrycket i hennes normandiska landskapsmålningar i lika stor utsträckning, som vemodiga stämningsbilder, ses som ett resultat av direkta naturstudier. Den höga luftfuktigheten i Normandie under sommaren svepte nämligen in vegetation och terrängformer i ett utjämnande dis. Per Ekström har noterat detta i ett brev: "I Sverige skulle jag aldrig kunna lära mig måla sol - man har så svårt att se den, luften är så klar, si, men i Normandie är luften disig, och där såg jag solens skimmer i töcken och på havet".