I början av 1900-talet började Anders Zorn längta efter en egen fiskarstuga. Platsen var redan utstakad: "mitt emot Gobsberget och Gopelåns mynning där berget speglade hela sitt majestät i vattnet". Zorn införskaffade en komplett bibehållen stuga från 1766, "en av de enda som fanns kvar med ryggåstak i Mora", köpte tomtmarken ifråga och lät sedan uppföra stugan med hjälp av sina morbröder Lars och Per. Platsen kunde inte ha varit bättre vald enligt Zorn:

"skyhöga furor och granar och vid dess fot en härlig källbäck, så på andra sidan stugan den rinnande Dalälven och bortom denna det ståtliga Gopsberget. Det var idealiskt och jag började redan följande sommar på att stanna där så snart stugan blivit färdig" ("Självbiografiska anteckningar" [utgivna av Birgitta Sandström], 2004).

Zorn återkom ofta till Gopsmorsstugan, "denna så fridfulla och för min konst och hälsa så viktiga vrå bland skyhöga granar och med Dalälven porlande därutanför sin väg till havet". Stundtals tog han även mot besök i stugan: akademiledamoten Karlfeldt övernattade vid ett tillfälle och Bruno Liljefors reste dit för att få sitt porträtt målat i den vintervita granskogen.

I Gopsmor var livsföringen primitiv och den enkla kosten bestod i huvudsak av sill, potatis och välling. Även om vissa av Zorns gäster i Gopsmor upplevde omständigheterna som lite väl spartanska går det ej att ta miste på hur vistelserna inverkade gynnsamt på Zorns kreativitet och inspiration. Zorn arbetade alltid flitigt i Gopsmor, det var som om en extra iver och arbetsglädje kom över honom så snart han lyckats ta sig ut till den ensligt belägna ateljén. Det är därför föga förvånande att flera av konstnärens mest välkända målningar tillkom där.

Zorns levnadstecknare Gerda Boëthius skriver följande i "ZORN. Tecknaren, Målaren, Etsaren, Skulptören", 1949:

"Då det gällde nakna i skog och överhuvudtaget grönska och inlandsnatur, dominerade Gopsmor. Den stora friluftsateljén gav oanade möjligheter. Målare som besöka Gopsmor förundra sig ofta över det geniala valet av plats. Det är inte bara att naturen bjuder på så rik omväxling inom ett relativt begränsat område, hela dess sammansättning är sådan att man får en oändlig variation av belysningar, dagrar och färger. Älvens vattenyta kan ha alla färger från guldbrunt till klarblått och reflexerna från vattenytan påverka färger och ljus i skog och på ängar. Motiv fanns i sanning överallt och även stoff till nya ljus- och färgidéer".

Tor Hedberg fördjupar bilden av Zorns konstnärliga produktion i Gopsmor under 1900-talets början:

"Den genre, som man skulle kunna kalla: ’naket i skog’ fullföljdes även dessa år, på större dukar. Han använder sig här, med en riktig känsla för motivets fodringar, företrädesvis av unga slanka figurer och söker betona samhörigheten med naturen" ("Anders Zorn. 1894-1920", 1924).

Tor Hedberg har även gjort en koppling mellan Zorns måleri och skulpturala produktion vid den här tiden: "Det är något av en skulptural purism i detta, och man återfinner den även i de små kvinnostatyetter, som Zorn under årens lopp modellerade".

Vanligtvis arbetade Zorn i Gopsmor åtminstone två perioder per år. Vintertid oftast i januari och sommartid strax före midsommar. Framförallt rörde det sig om modeller avbildade i stugans eldsken eller i färd med någon aktivitet utomhus.

"Timret går" som utfördes på denna inspirerande plats år 1916 är ett utsökt exempel på Anders Zorns förnämligaste måleri där modeller i det fria kombineras med raffinerad målerisk skildring av det omgivande landskapet. Zorn minns själv i sina "Självbiografiska anteckningar" hur det hela tog sin början:

"Hur jag just denna sommar [1887] kom att försöka vad som ännu är mitt älsklingstema, den nakna kvinnokroppen ute, minns jag ej. […] Jag fick en av Akademien förskjuten modell (för tjock) karamellarbeterska, seglades av en gubbe på Dalarö ut till en närliggande ö och målade där några badande kvinnor efter denna frodiga flicka. En kombination av gråa klippor, tall, naket och vatten. När jag ser på det arbetet nu får jag intryck av att det sistnämnda elementet inspirerat mer än något annat. Sedan har det nog fått vika för reflexerna på den nakna kroppen".

I "Timret går" demonstrerar Zorn att han alltjämt, nästan 30 år senare, behärskar sitt unika tema med "naket i det fria" till absolut fulländning. Den sensuella kompositionen bygger på en intimt beskuren närbild (baserad på Zorns ingående kunskaper om fotografi samt intresse för japanska färgträsnitt) vilken primärt fokuserar på modellen samt de effektfulla färgaccenterna i form av förgrundens saftiga grönska samt, givetvis, modellens intensivt röda hårband (vilket var en del av Moradräktens attribut).

Modellens huvudsakliga syfte torde emellertid ha varit att låta Zorn demonstrera sitt mästerliga handlag i skildringen av hur det naturliga ljuset reflekteras mot, samt fångas upp av, olika ytor: den mjuka nakna huden, den hårda stenen som modellen sitter på, förgrundens grönska, de råbarkade timmerstockarna och, framför allt, det för evigt föränderliga virvlande vattnet i bakgrunden. Vid betraktandet av "Timret går" är det lätt att dra sig till minnes Gerda Boëthius ord om de målningar som utfördes i det fria i anslutning till Gopsmorsstugan:

"Det är gopsmorljus i skogen, och han har lagt sin själ i varje penseldrag, då han målade trädstammarnas spiror, grenverket och de vackra mjuka flickkropparna".

Kompositionen uppbär likheter med andra kända verk av Zorn från den här tiden, till exempel "Gopsberget" (olja på duk, 120 x 90 cm, 1915) samt "Flottar Maja" (olja på duk, 120 x 90 cm, 1917) där Zorn också avbildar modellerna i förgrunden till likaledes avancerade skildringar av strömmande vatten i rörelse.

"Timret går" har allt sedan dess tillkomst för 100 år sedan ingått i en rad betydande konstsamlingar, bland annat direktör Sven Schwartz samling i Villa Pauli, Djursholm. När målningen, för första gången, bytte ägare i samband med auktionen på Max Lesters konstsamlingar i Köpenhamn 1924 rapporterade media om hur auktionen "har varit en stor tilldragelse i Köpenhamns konstälskande värld" där "den lysande kvinnogestalten mot den glittrande floden, där timret flottas, blev auktionens främsta utbud" och efter intensiv budgivning såldes för "en hel liten förmögenhet".

Förutom Max Lesters och Sven Schwartz samlingar har "Timret går" även ingått i ingenjör Henry Evensens samling i Helsingborg och kommer närmast ifrån den internationellt betydande J.E. Safra Collection.

Vänligen notera att detta föremål är pantsatt hos en tredje part.