August Strindberg

A tergo landskapsstudie samt påskrifter: "N:o 9" / "Tillhör K A Warenberg Malmö".

I Nationalmuseums utställningskatalog ”Strindberg –Målaren och fotografen” (9 februari – 13 maj 2001) tecknar Per Hedström följande bild av Strindbergs måleri under 1890-talet:

”Strindbergs 1890-tal kom att präglas av hans livs dittills djupaste kris, den så kallade Infernokrisen, som nådde sin kulmen i Paris 1896. Under nästan sju år var Strindberg i stort sett improduktiv som skönlitterär författare. I stället ägnade han sig åt naturvetenskapliga experiment, och under några perioder målade han. Det är nu hans måleri plötsligt blir något mer än amatörens försiktiga försök att avbilda naturen. De första recensionerna av Strindbergs produktion som målare kunde man läsa sommaren 1892. Strindberg hade ställt ut ett litet antal nya målningar i en lokal i Stockholm som kallades Birger Jarls Bazar, och utställningen uppmärksammades av flera tidningar. I några fall var reaktionerna försiktigt positiva. Men man kunde också läsa en typ av ironiskt raljerande recensioner som ofta, både förr och senare, drabbat den moderna konsten”.

Katalognumret tillhör det fåtal målningar vilka ställdes ut vid detta tillfälle. En artikel i "Från Birger Jarls stad" den 2 augusti 1892, 'August Strindberg som målare', innehöll bl. a. följande omdömen:

”Nästan på samma sätt är det med de 7 eller 8 ’taflor’ som August Strindberg roat sig med att utställa i Birger Jarls bazar och som Dagens Nyheter skyndat att omnämna såsom stämningsfulla och med teknisk talang gjorda bilder från hafvet. Jag skulle nästan vara färdig att tro att den skalken Strindberg då han satte dessa små ’studier’ i breda förgyllda ramar och skickade dem till utställning som ’taflor’ endast haft för afsikt att skämta med publiken och se huru långt den ’tål kallt stål’ ifråga om konst. […] Om ’Snötjocka på hafvet’ skall föreställa ett smutsigt lakan, upphängdt till torkning, eller vara prof på ett nytt sätt att måla ladugårdsdörrar är omöjligt att säga, likasom om ’Packis’ skall vara en tallrik margarinsmörgåsar eller ett fat griljerade kalffötter med hjärnsås”.

Sådana omdömen torde ha såväl förargat som sårat Strindberg vilken inför vernissagen skrivit följande i ett brev från Dalarö till Sven August Peterson (litograf samt far till konstnären Hugo Birger):

”Den första i Pissveckan 1892 […] Om köpare af någon olyckshändelse skulle infinna sig, bedes de låta taflorna få hänga qvar! Tills vidare! Ty plockas de bästa bort och kritiken råkar få bottensatsen, så är det orättvist. Kanske Kjerrman i D.N. ville ta en titt! Telefonera honom svp. Under förhoppning om storartad succès. Din ’gamle’ vän August Strindberg”.

I ”Strindbergs måleri” från 1972 skriver Torsten Måtte Schmidt:

”Måleriet blev väl för Strindberg något av en terapi under den uppslitande skilsmässotiden men samtidigt har Strindberg låtit förstå, att det var hans ekonomiska betryck som tvang honom att måla för att ’till varje pris skaffa pengar’ och att tavelutställningen var ett försök i den riktningen. I ett brev till Ola Hansson den 13 september säger han också att han målat ’för att uppehålla lifvet’ ”.

Redan i maj 1892 skrev Strindberg till Richard Bergh för att bjuda ut honom till Dalarö över pingsten:

”Jag har en del målarstudier, efter fantasien, att visa dig. En ’ny rigtning’ som jag uppfunnit sjelf och vill kalla skogssnufvismen (fråga Bob!)”. Per Hedström, återigen, skriver i NM:s utställningskatalog:

”Målningarna på utställningen hade tillkommit under en vistelse vid Dalarö söder om Stockholm våren och sommaren 1892. Han hade haft svårt att få sina pjäser spelade och skilsmässan med Siri von Essen höll på att fullbordas. För första gången på närmare 20 år börjar han åter måla i olja. […] Målningarna från Dalarö 1892 kan närmast karakteriseras som bilder av minnen från ytterskärgården och havsbandet. Strindberg renodlade och utvecklade nu det motivförråd han skapat under 1870-talet. Det är det öppna havet, den raka horisonten och de vida himlarna som dominerar bilderna”.

Strindbergkännaren Göran Söderström fördjupar bilden i ”Strindbergs måleri”, 1972:

”Efter den 25 juni satt Strindberg isolerad på Dalarö udde, försjunken i en allt djupare hopplöshet. Möjligen är det nu som en rad målningar tillkommer, målade på olika underlag som råkade finnas tillhands, särskilt långsmala zinkplåtar, vilka egentligen tillhörde ett galvaniskt element som Strindberg använde för sina experiment. Det blev emellertid en annan av förbundistkolonien på Dalarö som lyckades rycka upp honom ur hans förtvivlan och inge honom något av sin egen trosvisshet och optimism: Per Hasselberg, den självständige och viljestarke skulptören, som Strindberg känt och uppskattat redan under Paristiden. Hasselberg tycks ha insett det nya och originella i Strindbergs måleri och uppmuntrade honom att fortsätta. Strindberg skriver om honom till Carl Larsson 1894: ’Han var min sista och bästa vän i Sverige, och den enda som höll mig modet uppe, när de andra trampade eller spottade på mig’. Troligen hjälpte Hasselberg honom också att skaffa erforderligt målarmaterial från Stockholm. Endast två målningar på duk från 1892 är dock bevarade; orsaken till att Strindberg föredrog papp eller zink som underlag är med all sannolikhet att den hårda ytan lämpade sig bättre för hans alltmer avancerade palettknivsteknik”.

Konstpubliken av i dag får nog anses hålla Strindbergs måleri avsevärt högre än den dåtida kritikerkåren. Sista ordet ges emellertid till konstnären själv vilken skrev i ett brev till Per Hasselberg från Dalarö i september 1892:

"Jag ska icke neka detta uppblossande af min ungdoms första kärlek: naturvetenskapen föreföll mig som en höstblomma som måste slå ut förrän vintern liksom den äldre flamman måleriet måste ut innan jag dog. [...] Hvarför finns det icke så mycket förnuft i verlden att menneskorna låta artisterna arbeta efter sitt eget sinne och icke efter deras".