Efter Michelangelos La Creazione de Adamo, 1510.
Signerad E.L. Duk 60 x 73 cm. Även signerad Evert Lundquist a tergo.
A tergo dedikation: "Till gamle vännen Kristoffer (K-S) från hans gamle vän LUDDE alias Evert Lundquist juni 1983."
"Under åttiotalet försämrades Evert Lundquists syn gradvis och när han målade sina sista tavlor var han nästan helt blind. Det tvang honom till ett direktare arbetssätt. Han kunde inte längre fylla i eller bearbeta några detaljer, eftersom han inte hittade tillbaka till den punkt där han nyss varit med penseln - allt måste göras i ett svep. (Gula fläcken var skadad på båda ögonen; fixerade han en punkt försvann den genaste.)
Det var just den uppövade förmågan att förutse resultatet av varje penseldrag som gjorde det möjligt för honom att fortsätta måla. Han frammanade målningarna för sin tanke, såg dem för sin inre syn så skarpt att han sedan kunde utföra dem i ett svep utan att se vad han gjorde, eller nästan utan att se vad han gjorde. Färgtuberna hade han lagt i en bestämd ordning på ett bord, likt tangenterna framför en blind pianist. Han hade blandat färg i ett halvt sekel ch visste hur han skulle göra för att få ett färgackord att klinga rätt. Han visste hur den eller den handrörelsen avsatte den eller den formen på duken, hu den eller den armrörelsen gav det eller det avståndet mellan formerna osv. Han visste exakt hur det han gjorde såg ut, även om han själv inte kunde se det.
De sena dukarna är tunt målade, färgkontrasterna distinkta och teckningen förenklad - vilket allt kan förklaras av hans synskada. Det hindrar inte att de sena synerna har en intensitet och storslagenhet som överträffar det mesta i hans produktion; hans färg har aldrig klingat fulltonigare hans enkelhet aldrig varit självklarare." Olle Nymans ateljé, Saltsjö-Duvnäs, "Evert Lundquist", 18 maj - 29 september 2002, utställningskatalogen sid 5.
Inspirerad av Michelangelos mästerverk "La creazione de Adamo" har Lundquist skalat bort alla oväsentliga delar så att endast själva det gudomliga skapelseögonblicket återstår.
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer