Anders Zorn

Sommaren 1887 var Zorn på Dalarö. Under denna vistelse börjar Zorn utforska det måleri som sedan kom att inta en central plats i Zorns konstnärskap, det tema som kommit att kallas "naket i det fria". Zorn själ mindes de inledande försöken på följande sätt: "Hur jag just denna sommar kom att försöka vad som ännu är mitt älsklingstema, den nakna kvinnokroppen ute, minnes jag ej. Alltid mycket svag för det motsatta könets fägring så långt jag kan minnas tillbaka och likgiltig för mitt eget köns hade jag förstås redan i Madrid 84 börjat måla något i samma stil som Kronbergs jaktnymf, det bästa jag då visste. Men detta att måla naket ute kan jag ej påminna mig något föredöme som inspirerat. Jag fick en av Akademien förskjuten modell (för tjock) karamellarbeterska, seglades av en gubbe på Dalarö ut till en närliggande ö och målade där några badande kvinnor efter denna frodiga flicka. En kombination av gråa klippor, tall, naket och vatten. När jag ser på det arbetet nu får jag intryck av att det sistnämnda elementet inspirerat mer än något annat. Sedan har det nog fått vika för reflexerna på den nakna kroppen". Zorn hade nu funnit formeln för det måleri som kanske mest av alla kommit att förknippas med hans namn. Som Zorn själv anför i den ovan refererade minnesbilden kom temat att genomgå flera förvandlingar under återstoden av konstnärskapet. Med det som framstående akvarellist förvärvade handlaget lät Zorn penseln generöst forma smidigt löpande linjer och breda plan. Berättartekniken förändrades succesivt mot att avbilda motiv där ämnets karaktär baserades på samspelet mellan individen och dess omvärld. De tidigare novellistiska inslagen ersattes av skenbart enkla episoder som utspelas i samspel med den omgivande naturen. Hans Henrik Brummer beskriver i "ZORN -MCMLXXXIX" hur Zorn under 1890-talet fortsätter att odla temat "naket i det fria" samtidigt som något nytt introduceras och tillförs genren. Zorn mytologiserar sina motiv och de avbildade kvinnorna börjar alltmer likna antikiserande nymfer. Brummer konstaterar i samband med detta att "Zorns bidrag till 90-talets antikvision är säkert inte avsett att väcka associationer av djupsinnigt slag, men i gengäld har det en ogenerad sensualism befriad från varje tendens till spekulation". Just den anförda sensualismen präglar flertalet av de målningar Zorn kom att utföra inom genren "naket i det fria" även efter sekelskiftet. Kännetecknande för motiven är en koloristisk samklang mellan kvinnokropp, vatten och klippor målade med mjuka, flytande penseldrag. Med en frisk palett som omedelbart frammanar en ögonblicksbild av svensk sommargrönska avbildar Zorn sina modeller i en närmast pastoral omgivning. Konstnärens mästerliga handlag återskapar i motiven upplevelsen av spelet mellan ljus och skugga, solljusets reflexer på såväl vattenyta som strandlinjens stenar samt inte minst effekten av solljuset som sipprar genom trädkronornas lövverk för att sedan accentuera valda delar av modellernas nakna hud.