"Bron i dimma"
Signerad Stefan och daterad -42. Akvarell på duk 57 x 58 cm. Originalram i päronträ. A tergo etikett: "Stefan Johansson: 'Bron i dimma', akvarell på duk 1942. Dagmått 58 x 58 1/2 cm. Päronram".
Grosshandlare Karl Gunnar Fridman, Karlstad.
Privat samling.
Värmlands Museum, Karlstad, "Stefan Johansson. Minnesutställning", 15 februari - 5 mars 1958, kat nr 54.
Kalmar konstmuseum, "Stefan Johansson. Stillhetens romantik", 27 november 2004 - 9 januari 2005.
"Konst i svenska hem", vol. II, band 2, upptagen sid 103 (under titeln "Västerbron, Karlstad, oktoberkväll") under samling 105: "Grosshandlare Karl Gunnar Fridman, Malmtorgsgatan 12, Karlstad".
Folke Holmér, "En bok om Stefan Johansson", 1958, avbildad sid 118 (under titeln "Bron i dimma, oktoberkväll [Karlstad]".
Stefan Hammenbeck (red.), "Stefan Johansson. Bara tiden och livet förslog", 2007, avbildad sid 197.
Stefan Johanssons sparsmakade produktion kan i huvudsak delas in i fyra motivkretsar: interiörer- och stadslandskap i ljussken, porträtt och skogslandskap. Gatuljus reflekterande i vatten var ett motiv som tidigt fångade Johanssons intresse och som han regelbundet återkom till under återstoden av sitt konstnärskap.
Stefan Hammenbeck skriver i "Stefan Johansson. Bara tiden och livet förslog", 2007: "Det går att belägga att Johansson med noggrant intresse tog del av de konstutställningar som visades i Stockholm under hans tid där. För Strömbom har han berättat, hur han och andra akademipojkar såg Eugène Janssons och Nils Kreugers utställning i Blanchs konstsalong hösten 1898. 'Akademipojkarna - flockades som fräsande kråkor kring den [med 'den' menar han sig själv], som var omdömeslös nog att ställa sig förstående till Janssons konst - som genom år under kvälls- och nattvandringar levat sig in i dessa lufter och därför omedelbart förnam hur sann och personlig han var' ".
Hammenbeck fortsätter sedan: "Stefan Johansson fascinerades redan vid sin ankomst till Stockholm på 1890-talet av hur lyktors sken efter kajerna speglades i stadens vattendrag. På 1920-talet blev det ett stort tema i hans konstnärskap".
Att dessa stämningsfulla nocturner även besitter ett existentiellt djup har även det påtalats av Hammenbeck: "Konstnärens bilder av ljus som centralt motiv kan delas in i tre grupper. Det ensamt brinnande ljuset, gat- eller parklyktor och interiörerna med en lampa, som senare utvecklas till ljusavskärmningar. [...] Målningarna med ljus, vare sig levande eller elektriskt, hör till hans viktigaste bilder. Det är i dem som han djupast tränger in i en existentiell frågeställning om människan och tillvaron. [...] Första gången som han visade målningar med lyktor och ljussken var på separatutställningen i Stockholm 1926. Kritiker jämförde hans bilder med Eugène Janssons. Det fanns skäl för det och jag tror inte han opponerade sig särskilt mycket. [...] De först utställda lyktbilderna hade motiv från Stockholms kajer med dess rader av lyktor. [...] De äldsta daterade målningarna med lyktor utomhus är riktiga nattbilder. Det är svårt att urskilja motivet runt ljuskällan. Vatten, mark och himmel, om det nu är det som finns i bilderna, är svårt att urskilja".
Det föreliggande katalognumret utfördes under den senare delen av Johanssons konstnärskap och får anses som ett av konstnärens främsta verk. Johansson var sedan 1931 bosatt i Karlstad där han under åren 1931-38 delade inackorderingsrum med brodern Seth. Ett antal adresser avverkades innan bröderna slutligen fann sig tillrätta i en dublett en trappa upp på Älvgatan 7. Som gatuadressen låter påskina låg huset alldeles intill Klarälven och från fönstret mot älven hade konstnären fri sikt mot Västra bron. Klarälven med bron kom att bli ett motiv som aldrig upphörde att inspirera honom.
I en artikel i Dagens Nyheter 1943 (året efter att föreliggande katalognummer utförts) får läsaren veta om konstnären att "han brukar då han gör sina vackra studier av tända gatlyktor stå i ett par timmar och etsa in färgerna och reflexerna på näthinnan för att nästa dag börja måla motivet ur minnet". I Nya Wermlands-Tidningen 1943 kallar också Nathan Johnson lyktmotiven i fråga för "lyriska nocturner, spelade helt på hans egen melodi".
Och visst är det så. Även om det, till viss del, är relevant att dra paralleller mellan konstnärens kvällsbilder och liknande motiv av t. ex. Nils Kreuger eller Eugène Jansson så skapade Johansson, likt en svensk motsvarighet till James McNeill Whistler, i dessa "lyriska nocturner" något alldeles unikt och säreget, omgärdat av poetisk skönhet.
Sedan konstnärens bror avlidit i mars 1938 levde Johansson ensam kvar i huset vid Klarälven med den fascinerande utsikten från fönstret. Intressant nog var det just denna utsikts konstnärliga möjligheter som brodern (när han, sommaren 1937, sökte vinterbostad för de båda) anförde när han försökte övertala Stefan att säga ja till de två rummen. Om "bara livet och tiden förslog", som konstnären skrev, så fanns motiv för all framtid.... (Hammenbeck, sid 122.).
Stefan Johansson är en konstnär som på senare år uppmärksammats för sin säregna stil. Trots att han under sina tidiga år fick utbildning vid Konstfack ansåg han sig vara autodidakt, något som kan sammankopplas med den teknik han tidigt utvecklade. Hans sparsmakade produktion kan i huvudsak delas in i fyra motivkretsar: interiörer- och stadslandskap i ljussken, porträtt och skogslandskap. Gatuljus reflekterande i vatten var ett motiv som tidigt fångade Johanssons intresse och som han regelbundet återkom till under återstoden av sitt konstnärskap. Johansson finns representerad bland annat på Nationalmuseum, Thielska galleriet, Göteborgs konstmuseum, Uppsala universitetsbibliotek, Värmlands museum, Norrköpings konstmuseum.
Läs mer