Klara Lidén

Klara Lidén tilldelades i november 2013 Moderna Museets Vänners prestigefyllda Skulpturpris. Så här löd motiveringen:

”Klara Lidén är en konstnär som med precision utforskar rummets poetiska och politiska möjligheter. Hennes skulpturala arbeten involverar kroppen, arkitekturen och staden i undersökningar av det privatas och det offentligas gränser. I en rad utställningar som beaktats världen över har hon lyckats utvinna överraskande konstnärliga energier ur vardagens material och rum.”

Klara Lidén har fått ett fantastiskt internationellt genombrott, säkert större än vad vi förstått i Sverige. Hon har redan tunga museala utställningar i ryggen, bl a en separatutställning på New Museum i New York, curerad av Venedigbiennalens Massimiliano Gioni.

Redan under studietiden (först arkitektur vid Kungliga Tekniska Högskolan, sedan Konstfack efter ett år vid Universität der Künste i Berlin) gick Klara Lidén sin egen väg och sökte alternativ utanför mittfåran. Hon skapade bland annat ett eget postsystem där hon levererade brev både inom Sverige och till utlandet. Både i hennes filmer och i hennes installationer möter vi en konstnär som inte vill befinna sig i ett vardagligt system och som inte vill inlemmas i samhällets sociala och kulturella strukturer. Hon bryter ner och bygger upp, hon tar något ur dess kontext och ger det nytt livsrum på annan plats.

2007 visade Klara Lidén på Moderna Museet för första gången. Hon kallade sin utställning ”Unheimlich Manöver” och det hon gjorde var att tömma hela sin lägenhet på dess innehöll. Varenda pinal packade hon ihop och tryckte samman till en gigantisk massa vilken hon sedan visade på museet. Freuds förklaring till das unheimliche, det kusliga, var det vi vagt uppfattar som något bekant men det som vi rationellt och med vårt medvetande inte kan förklara eller direkt känna igen och placera. Och det finns något i detta förskjutande, detta till synes konkreta men ändå undflyende, som sedan löper som en röd tråd genom hela Klara Lidéns konstnärskap.

2008 gjorde hon videon ”The Myth of Progress (Moonwalk)” där hon baklänges glider fram genom ett nattligt New York. Hennes mjuka svävande bakåtgång haltar med omgivningens tempo och för tankarna till ett slags parallell tillvaro, till idén att flera världar samexisterar utan att nödvändigtvis tangera varandra. Även i andra verk, såsom ”Self Portrait with Keys to the City” (2005), så förstår betraktaren att staden kan bestå av flera olika sociala och kulturella lager vilka Klara Lidén på ett mycket raffinerat sätt förmår omforma och ge uttryck för.

Efter det stora internationella genombrottet, med bland annat ett hedersomnämnande vid Venedigbiennalen 2011, hade Klara Lidén sin andra utställning på Moderna Museet i Stockholm. Denna gång blockerade hon ingången till utställningssalen och tvingade besökarna ut genom huvudentrén och in genom sidoingången för att de skulle nå salarna där en omfattande retrospektiv tog vid. Genom till synes enkla grepp leder hon betraktaren in på nya spår och inte sällan tvingas vi inse, både med humor och med ett visst mått av skammens rodnad, att vi är obotliga vanedjur som är enormt lättrubbade i vad vi förväntar oss av omvärlden. Det finns en stark nakenhet och ärlighet i Klara Lidéns verk och utan spel förskjuter hon perspektiv och invanda begrepp. Det handlar om den privata sfären kontra den offentliga, det normativa gentemot det utmanande, både inom konsten och i samhället i stort. Hon tänjer på gränser och det blir ytterst tydligt i hennes ”Poster Paintings”, där gränserna mellan måleri och skulptur suddas ut. I sina ”Poster Paintings” har Klara Lidén samlat affischer, klistrat dem i lager på lager och avslutat med en helt tom vit affisch överst. Med flikiga kanter i olika färger blir betraktaren varse att vitt skilda budskap samsas i de ihopklistrade affischerna, utan att de för den skull avslöjar något om innehållet. Lika konkreta som hennes målningar är, lika undflyende är dess innehåll.

Det aktuella verket har utställningshistorik både från den omtalade utställningen på Serpentine Gallery i London 2010, från separatutställningen på Moderna Museet 2011 samt utställningen på New Museum i New York 2012. Konstvärldens tungviktare, Hans Ulrich Obrist, har talat om henne som ”one of the great artists of the 21st century”.