Gunnel Wåhlstrand

GUNNEL WÅHLSTRAND "NYÅRSDAGEN" (2005)

Gunnel Wåhlstrand (f. 1974) gick ut Konstakademien i Stockholm år 2003 och fick omedelbart ett enormt genomslag med sina bilder. Hennes examensarbete bestod av sex verk som hon hade arbetat dagligen med under två års tid. Tre av dessa verk ingår nu i samlingen på Magasin 3, Stockholms konsthall och Wåhlstrand är också representerad på Moderna Museet i Stockholm, Malmö Konstmuseum och Uppsala Konstmuseum.

Det som karaktäriserade hennes tidiga verk var sökandet och närmandet av den far hon aldrig lärde känna. Wåhlstrands far gick bort när hon bara var något år gammal och genom att bläddra igenom familjens fotoalbum öppnades dörrar till den värld där hennes far hade ingått. Bland dessa bilder, som visade hennes far och mor i vardagliga miljöer, fann hon också sin farfars fotografier. Han var en ivrig fotograf och tog mängder av bilder av sina barn. Detta material, bilder från framförallt 1950- och 1960-talet, utgör grunden till Wåhlstrands konst.

Själva arbetsprocessen är hård och tidskrävande. Wåhlstrand har valt tusch och med det följer enorma krav på disciplin och arbetsmoral. Sakta, sakta växer de stora bilderna fram. Pappersarken är upptejpade på stora skivor och hängande över dem arbetar konstnären med att låta tuschen få motiven att ta form. De ljusa partierna måste skyddas och sparas. Ett enda litet felstänk och arbetet måste kasseras och påbörjas på nytt. Men är tillvägagångssättet och tekniken verkligen så viktig? I fallet Wåhlstrand är svaret otvivelaktigt ja. Det måste få ta tid. Dels för att resultatet skall bli sådär dallrande, men säkerligen också för konstnären rent personligen. Att stanna länge i varje bild ger Wåhlstrand möjlighet att komma riktigt nära, inte bara själva motivet utan också de personer som faktiskt figurerar i verken. I de senaste bilderna, som visades bl a på Nordiska Akvarellmuseet och Uppsala Konstmuseum under förra året, har Wåhlstrand brutit upp den svartvita färgskalan. De nya färgaccenterna är mjuka och dova och smälter in med laveringens mjuka frambärande av motivet. Med färgen så närmar sig bilderna på ett märkligt sätt en nutid, minnena klarnar och bilderna känns oss närmre. De svartvita laveringar vilka bär en starkare historisk tyngd där minnena tycks inkapslade i den svart-vita världen.

”Nyårsdagen” är ett av Wåhlstrands mest monumentala och centrala verk, inte bara till formatet utan också till kompositionen. Verket är utfört 2005 och rakt in i bilden möter betraktaren den unga kvinnans allvarsamma och lugna blick. Vilken raffinerad komposition! Se bara hur matsalen leder vidare in mot arbetsrummet med dess bibliotek, hur ljuset drar in genom fönstren och skapar långa skuggor på det välbonade parkettgolvet, hur den unga kvinnans profil speglas i den gustavianska spegeln ovanför den öppna spisen och hur konstnären, genom ett så enkelt grepp som att låta mattan i förgrunden försvinna ut ur bilden, också placerar betraktaren där, mitt i bilden. Titeln skvallrar om att det är det nya årets första dag. Inte ett spår syns av något nyårsfirande, allt är undanplockat och avtorkat. I det inre rummet ser vi sonen, välkammad och iklädd högtidskostymen. Kanske väntas besök inom kort? Vid en närmare betraktelse blir vi varse en tredje person i bilden. Den glasade tavlan på väggen visar reflektionen av denne, som vilande med armen mot fönstret ser ut över vinterlandskapet. ”Nyårsdagen” är laddad med historier. Det är en berättelse om en familj och det är samtidigt en fantastisk tidsmarkör. 1950-talets estetik vilar över rummet med höganäskruset bredvid den öppna spisen, de prydliga stilmöblerna, ovanför bokhyllorna i biblioteket hänger två av Dardels många porträttbilder och taklampan är en variant på Hans Bergströms Pendel, vilken han formgav för Ateljé Lyktan 1940.

”Nyårsdagen” är laddad med historier. Verket är oerhört detaljerat, och det är nästintill ogripbart att detta är utfört i tusch på papper. Wåhlstrand förenar teknik och konstnärlig integritet och visar i detta mästerverk att helheten är större än summan av delarna. ”Nyårsdagen” ställdes initialt ut på Wåhlstrands första utställning på Andréhn-Schiptjenko 2005 och inkluderades även på den internationellt hyllade utställningen ”Time and Memory” på Parasol Unit i London 2011.

Wåhlstrands konst är både personlig och privat. Det motsägelsefulla i det – och däri ligger kanske hennes största styrka – är att hon lyckas göra det privata universellt. Trots avstampet i den egna familjens berättelse bidrar historien och den tid som har gått sedan fotografierna togs, till att ett inbjudande raster sveper över konstnärens laveringar och gör dem till allas vår gemensamma historia. Det är igenkännande, som en déjà vu-upplevelse, samtidigt som vi bereds tillträde till Wåhlstrands högst egna sfär. Med denna styrka i dubbelheten kommer konstnärskapet att leva mycket länge.