"Hästtämjaren"
Signerad med monogram EG. Gjutarstämpel Hannas (Skånska Klock- och Konstgjuteriet AB). Koncipierad 1955. Unik, gjuten 2005. Mörkpatinerad brons, höjd 340 cm och bredd 115 cm.
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Eric Grate: sex decennier 1916-1976", 13 maj - 1 augusti 1976, kat nr 158 (gipsversionen).
Ragnar von Holten, "Imaginär verklighet", 1962, jfr bild sid 43.
Ragnar von Holten mfl, "En bok om Eric Grate", 1963, jfr bild sid 68.
Kristian Romare, "VI", artikel 13 mars 1965.
Ragnar von Holten, "Surrealism i svensk konst", 1969, jfr bild sid 51.
Pontus Grate och Ragnar von Holten, "Eric Grate", SAK, 1978, jfr bild sid 108, omnämnd sid 154.
Ragnar von Holten, "Eric Grate Skulptur", 1990, jfr bild p. 10.
"Hästtämjaren" koncipierades 1955 i Eric Grates ateljé i Skeberg och göts i fem exemplar (höjd 88 cm, respektive 90 cm). Inför den stora retrospektiva utställningen 1976 på Liljevalchs Konsthall i Stockholm omarbetade och förstorade Eric Grate figuren och man lät gjuta om den i gips (höjd ca 350 cm). Gipsfiguren låg sedan till grund för den nu aktuella bronsgjutningen 2005.
Eric Grate är en av de största svenska 1900-talsskulptörerna och i sina plastiska verk förenar han en förunderlig och skön syntes av det moderna genombrottet, naturens märkliga ursprungsformer och en berättarglädje som liknar en burlesk folksång ur de djupaste nordiska skogarna.
Tjugo år skiljer de två världarna åt. En kort tid i historiskt perspektiv, men en bra bit av ett liv. Atlantiderna är från paristiden, 1932, medan Hästtämjaren och Fången är från tidigt femtiotal, då Eric Grate sedan länge var bosatt i Sverige. Till sitt uttryck är de relativt snarare mycket olika. I den tidigare skulpturen är bronset slätt behandlat och formerna nästan flytande och transformerande som fritt löpande kvicksilver. I de senare dominerar det arkaiska uttrycket: Frontalitet, symmetri och upphöjd stillhet. Det som förenar dem är fyndigheten och formlekfullheten, det ”antiklassiska”.
Hästtämjaren och Fången, båda 1955.
Som från en helt annan värld, kanske från ett avlägset universum, kanske från en okänd påskö i Stilla havet tornar de upp sig. Stora, trygga, självsäkra. Som tecken på något orubbligt. I motsats till sina äldre släktingar, vars former organiskt hänger samman i ett flöde, är dessa jättegestalter sammansatta av delar. Ändå utstrålar de helhet och uråldrig mystik. Hästtämjaren är lycklig som är konstituerad av sådant som fångar hästar: Grimma, betsel. Fången blir ständigt funnen och tycks ändå lika överrumplad som munter som ett barn. ”Fånga mig!”, tycks gestalten ropa.
INTERVJU MED PONTUS GRATE, MARS 2014
Hur var det att växa upp med konstnären Eric Grate?
Eric Grate for 1922 till München och redan där börjar han sina formexperiment. Varifrån kom impulsen?
Han hade hoppats på att möta alla de stora konstnärerna där, Klee bland annat. Men de hade redan gett sig iväg. Så det var inte längre den livaktiga konststaden men där visades och framför allt utställningar med modernisterna Kandinsky, Jawlensky, Klee. Men framför allt finns det etnografiska museer i München. Det finns fullt av teckningar av afrikansk konst kvar från honom från den här tiden. Den så kallade primitiva konsten, som fanns även i Hamburg, spelade en stor roll. Det var så han kom igång och det var hans utgångspunkt. Idag säger man inte längre art primitif, utan art premier, den första konsten. Det är förstahandskällor.
När började Eric Grate med skulptur?
Varför identifierar sig Eric Grate med det groteska och främmande?
Under 1930-talet överger Eric Grate de modernistiska formerna till förmån för lugnare klassicerande monumental och framför allt realistisk skulptur. Varför?
När tiden var mogen tog han upp modernismen igen men den tog annan form. De trasiga gipserna och terrakottaskisserna blev lagade och väckte impulsen som utgångspunkt för hans fortsatta skapande.
Hästtämjaren och Fången är från tidigt femtiotal. Han köpte en stor gård i Dalarna. Där fanns ett stall som blev ateljé. I stallet stod fanns det gamla jordbruksredskap och hästbetsel. Det blev Hästtämjaren och Fången, 3,5 meter höga i brons.
Atlantiderna, när gjöts de?
Hur skulle du tolka Atlantiderna?
Eric Grates egensinniga bildvärld inbjuder alltid till besök och vandring i fantasin, han respekterar naturformernas lagar, men ”leker ibland gud” och omformar och sammanfogar naturen och fantasin till nya, överraskande objekt som vi på en och samma gång känner igen, och samtidigt aldrig har sett. Han lånar fragment från naturen och använder sin outsinliga fantasi i sitt skapande på ett unikt sätt. Bildspråket blev surrealistiskt abstrakt med utgångspunkt från ”object trouvés”. Grate inspirerades av naturens utstrålning och dess olika former. Stenar rötter, insekter, skelettdelar omvandlades till skulpturer. Framförallt insektsvärlden gav hon impulser. Under 1960-talet var det särskilt strand, skrov och benknotor, som var utgångspunkt för hans skulpturer. Har utfört en mångfald officiella konstverk.
Grate begav sig efter studierna på Konstakademien 1917-1920 ut på resor till Italien och Grekland där hans skissböcker fylldes med studier av insekter, växtfragment och antika arkitektur-, skulptur- och keramikdetaljer. Han tillbringade en längre period mellan 1924-1933 i Paris, en formativ tid där han var en av ett fåtal svenska konstnärer som umgicks i det verkliga avantgardet; han fick bland annat kontakt med surrealisterna Jean Arp, Paul Eluard och Tristan Tzara liksom skulptörerna Charles Despiau, Aristide Maillol och Constantin Brancusi.
Grate är av många ansedd som en av Sveriges främste skulptörer under 1900-talet.