Eric Grate

Eric Grate är en av de största svenska 1900-talsskulptörerna och i sina plastiska verk förenar han en förunderlig och skön syntes av det moderna genombrottet, naturens märkliga ursprungsformer och en berättarglädje som liknar en burlesk folksång ur de djupaste nordiska skogarna.

Tjugo år skiljer de två världarna åt. En kort tid i historiskt perspektiv, men en bra bit av ett liv. Atlantiderna är från paristiden, 1932, medan Hästtämjaren och Fången är från tidigt femtiotal, då Eric Grate sedan länge var bosatt i Sverige. Till sitt uttryck är de relativt snarare mycket olika. I den tidigare skulpturen är bronset slätt behandlat och formerna nästan flytande och transformerande som fritt löpande kvicksilver. I de senare dominerar det arkaiska uttrycket: Frontalitet, symmetri och upphöjd stillhet. Det som förenar dem är fyndigheten och formlekfullheten, det ”antiklassiska”.

Atlantiderna, 1932
Det är tidigt trettiotal och Eric Grate bor med sin familj i Paris. Vid det laget är han påverkad av med såväl dadaismen som surrealismen. Han har träffat och läst Bréton, han umgås med Jean Arp, Paul Eluard och Tristan Tzara och hemmavid pratas det franska. Den litterärt klingande titeln, Les Atlantides pleurent leurs pâques perdus, har stor betydelse, ingår i verket. Atlantider är det folk som en gång levde på det sjunkna Atlantis, den mytomspunna paradisön. Man varför gråter de? (pleurent) Och vilken påsk? Ägget liggande vid de växt- eller insektsliknande gestalterna antyder att det handlar om påskens reproduktiva tema, ett av de starkaste i Grates konstnärskap. Lusten, sexualiteten, vansinnesfärden mot förening och undergång. Han valde sedan en titel syftande till en geografisk plats som endast finns i myten (Atlantis).

Motivet föräldrar och barn är inte bara en västerländsk symbol för helig fullkomlighet, utan också för dess upplösning och tragedi. Atlantiderna utförde Grate i gips i syfte att gjuta dem. Så blev det inte, inte då. Det mörknade i Europa och många for hem till sitt. Gipserna skickades till ateljén i Sverige ca 1935 tillsammans med alla andra skisser. Utförda i sitt tänkta material, brons, blev de först 27 år senare. Av betydelse för hans fortsatta konstnärskap hade att det dittills provinsiella konstklimatet i Sverige på femtiotalet hade börjat öppna sig för de modernistiska strömningarna.

INTERVJU MED PONTUS GRATE, MARS 2014

Hur var det att växa upp med konstnären Eric Grate?

• Han var mycket bildad. Hade läst fornisländska redan i skolan och sedan den antika litteraturen. Vi pratade mycket om konst. Självklart. Jag har många fina brev som han skrivit där han talar om hur han arbetar och vilka svårigheter han går igenom. ”Inspirationen vill inte komma till…Man hittar inte en lösning på den plastiska frågan…jag kommer inte ur fläcken”. Ofta låg det en lång process inför tillblivelsen av en skulptur.

Eric Grate for 1922 till München och redan där börjar han sina formexperiment. Varifrån kom impulsen?
Han hade hoppats på att möta alla de stora konstnärerna där, Klee bland annat. Men de hade redan gett sig iväg. Så det var inte längre den livaktiga konststaden men där visades och framför allt utställningar med modernisterna Kandinsky, Jawlensky, Klee. Men framför allt finns det etnografiska museer i München. Det finns fullt av teckningar av afrikansk konst kvar från honom från den här tiden. Den så kallade primitiva konsten, som fanns även i Hamburg, spelade en stor roll. Det var så han kom igång och det var hans utgångspunkt. Idag säger man inte längre art primitif, utan art premier, den första konsten. Det är förstahandskällor.

När började Eric Grate med skulptur?

• Mycket tidigt så gick han skulpturlinjen på Konstakademien i sex år och fick flera uppdrag. När han kom till Paris 1924 satte han åter igång med skulptur. Allt var nu som nytt. Det var när han flyttade till Paris året där på 1924 som han kom igång. Där ville han börja om från början och han hade ett öppet sinne. Allt som var nytt och spännande berörde honom. Han träffade GAN och Halmstadgruppen. Paris var en smältdegel och tiden där blev väsentlig. Alla var där och alla arbetade på olika sätt.

Varför identifierar sig Eric Grate med det groteska och främmande?

• Det talar till vår fantasi. Nuförtiden reser man och vet vad som händer hela tiden över världen. Då var världen mer sluten. Han köpte en hög med böcker. Det kom ut böcker på tyska på 1920-talet som tog upp kulturerna på Bali, Maya, Aztekerna. Därifrån gjorde han skisser. Han var också bevandrad i naturen och tecknade blad, växter och insekter. Kärleken till naturen gjorde att för honom fanns ingen konflikt mellan det klassiska och det primitiva. En syntes är möjlig. Linjerna finns parallellt och de överlappar varandra.

Under 1930-talet överger Eric Grate de modernistiska formerna till förmån för lugnare klassicerande monumental och framför allt realistisk skulptur. Varför?

• Eric Grate blev mycket tagen av den antika och inte minst den arkaiska skulpturen när han mötte den i Grekland tidigt 1920-tal. På den tiden hade inte mycket förändrats sedan antiken och allt blev helt levande för honom. För honom var den lika ursprunglig som de tidigaste kulturerna han hade studerat. Tjugotalets nyklassicism vände han sig emot. När han bröt upp från Paris 1934 var det dåliga konjunkturer i Sverige och det fanns ingen scen alls för sådan konst som han ville göra. Den blev stående i ateljén, de experimentella verken som han gjort i Paris och som forslats hem. Hade inte den ekonomiska trettiotalskrisen kommit emellan så tror jag att han hade fortsatt och utvecklat sina modernistiska verk. Men de gick ju inte att sälja.

När tiden var mogen tog han upp modernismen igen men den tog annan form. De trasiga gipserna och terrakottaskisserna blev lagade och väckte impulsen som utgångspunkt för hans fortsatta skapande.

Hästtämjaren och Fången är från tidigt femtiotal. Han köpte en stor gård i Dalarna. Där fanns ett stall som blev ateljé. I stallet stod fanns det gamla jordbruksredskap och hästbetsel. Det blev Hästtämjaren och Fången, 3,5 meter höga i brons.

Atlantiderna, när gjöts de?

• De hade stått som gipser i hans ateljé. Men på femtiotalet slog stämningarna om och intresset för modernismen hade väckts på riktig. Då tog han fram dem, lagade dem och lät gjuta dem. Men det var Ragnar von Holten (konsthistoriker, surrealistexpert och intendent på Nationalmuseum) som sa: ”Du måste sätta ihop den!” Det var 1959, alltså 27 år efter att han gjorde dem.

Hur skulle du tolka Atlantiderna?

• Den är som en dikt. Den kan inte tolkas bestämt, den är mångtydig. Men det är som en manlig och en kvinnlig gestalt – ett återkommande tema i hans konst, till exempel Dido och Aeneas. Den ena formen är kraftfull och rigid medan den andra är mer feminin och hjälpsökande.