Lynn Chadwick

Lynn Chadwicks karaktäristiska gestalter känns omedelbart igen. De har ett alldeles eget tilltal, och deras distinkta formspråk liknar ingen annans. Majestätiska främlingar, gåtfulla, knappast vilande - snarare vaksamma. Med sina geometriskt förenklade former och med kantigt draperade mantlar väcker de associationer och fascination. Chadwick återkom ständigt till skulpturer i par, företrädelsevis par i manlig och kvinnlig skepnad. Alltifrån variationerna på skulpturen ”Teddyboy and Girl” på 1950-talet, och fram genom hans produktion, återkommer han till paret i olika konstellationer och utföranden: sittande, liggande, dansande, gående, bevingade, bemantlade. Den inbördes relationen och spänningen mellan parets två subjekt var ett tema han arbetade med genom hela sitt konstnärskap.

Lynn Chadwick debuterade på den brittiska konstscenen strax efter andra världskriget, tillsammans med en ny generation konstnärer. Europa låg i ruiner, världen var i chock efter att ha bevittnat krigets fasor, folkmord och atombombens verkningar. Denna värld i spillror tvingades konstnärerna verka i. Chadwick själv tjänstgjorde under kriget som pilot i R.A.F. Han hade redan som ung haft en önskan om att få ägna sitt liv åt konsten. Hans föräldrars misstycke fick honom att kompromissa med sin yrkesbana och han utbildade sig därför inom arkitekturen. Innan kriget arbetade han som ritare på arkitektkontor. Någon egentlig konstnärlig skolning hade Chadwick inte och kanske kan man skönja arkitektritningens strama geometri i hans konstnärskap. Efter kriget var han fylld av en längtan att skapa, att åstadkomma något nytt. Det dröjde dock innan han vågade ta steget fullt ut och bli konstnär, så han arbetade under några år framgångsrikt som formgivare och inredningsarkitekt. Under det sena 1940-talet försörjde han sig på att designa bland annat exponeringsställ, möbler och tapetmönster samtidigt som han arbetade med sin konst.
Chadwicks första konstnärliga verk var abstrakta rörliga konstruktioner vilka emellanåt jämförs med Alexander Calders mobiler. Chadwicks mobiler utmärker sig dock genom en luftburen karaktär och de för tankarna till fåglar och flygplan. Dessa tidiga verk har inte ett fullt ut tredimensionellt uttryck, utan är i det närmaste utplattade konstruktioner. Ganska snart övergav han mobilerna till förmån för mer stabila verk. Dessa består av kantiga och taggiga formationer i öppna kompositioner av metall och spillglas. Under 1950-talets början transformeras de från abstrakta former till mer djurlika, eller snarare odjurslika. Dessa bestar söker inte representera existerande djur, snarare väcker de lösa associationer till fåglar, insekter och odjur. De tidigare öppna strukturerna utvecklades till mer fyllda former. Vid mitten av 1950-talet bemästrade han sin teknik fullt ut och uppnådde sitt personliga, evokativa uttryck. Ett helt figurstaffage av odjur, fantasifåglar och gestalter framträdde, vilka kom att befolka hans konstnärliga universum därefter. Det stora genombrottet i karriären kom 1956, då Chadwick tilldelades det ärofyllda International Prize for Sculpture på den 28:onde Venedigbiennalen. Hans konst uppmärksammades världen över och började köpas in till en lång rad både offentliga och privata samlingar. Två år senare flyttade han tillsammans med sin familj till Lypiatt Park, ett gods i Tudorstil på landsbygden i Gloucestershire, England. På Venedigbiennalen 1988 visade han den magnifika skulpturen ”Back to Venice”, ett par monumentala sittande figurer. Denna återkomst mer än trettio år efter det stora genombrottet kan ses som en manifestation av ett långt och framgångsrikt konstnärskap. Lynn Chadwick har kommit att anses som en av de viktigaste och mest framstående skulptörerna i efterkrigstidens England.
Uttrycket i Lynn Chadwicks skulpturer är i högsta grad sammanlänkat med hans arbetsmetoder. Han var i stort sett självlärd och han uppfann sin egen teknik. Skulpturerna utvecklades i samklang med att han förfinade och utvecklade sitt arbetssätt. Metoden har beskrivits som ett tredimensionellt tecknande med metallstänger, där han först böjde och formade stängerna till önskad form vilka därefter svetsades samman. Sedan fyllde han de strukturer som skulle vara solida. För vissa skulpturer använde han sig av metallplåtar, vilka ovanpå konstruktionen gav intryck av ”metallhud”. Det är först i slutet av 1950-talet han även började gjuta i brons. Chadwick lade stor vikt vid patineringen av sina skulpturer och lade mycket omsorg på ytans struktur och färgnyanser.

Triangeln i olika utföranden är den grundläggande geometriska formen i Chadwicks konst, ibland sammansatt till rektanglar. Denna form placerad i olika riktningar som sträcker sig lodrätt eller diagonalt, sällan horisontalt, utgör stommen i skulpturerna och skapar den formmässiga spänningen. Konstnären själv menade att triangeln var att betrakta som det enklaste utkastet av en människo- eller djurfigur och ur denna form framarbetades kroppen. Själv betonade han att han alltid utgick från människogestalten i sin konst.
Trots att man i högsta grad kan benämna Chadwick som en modernistisk skulptör, saknar han något som förenade åtminstone de flesta tidiga modernistiska föregångarna: de hämtade ofta sitt formmässiga grundmaterial ur etnografisk konst eller klassisk skulptur. Dessa referenser hittar man inte i Chadwicks arbeten. Arbetsmetoderna, tillämpningen av geometrin, tonvikten på konstruktion gör att tanken har förts fram att skulpturerna snarare kan anses närma sig modernistisk arkitektur.
Auktionens objekt ”Winged Figures II” från 1975 är ett utsökt exempel på Chadwicks 1970-talsproduktion. Vid den här tiden hade han återvänt till sina människolika gestalter. Detta efter en period under 1960-talet då han experimenterade med mer minimalistiska, abstrakta verk och andra tekniker, så som assemblage av upphittade objekt. För att få fullständig kontroll över skulpturernas förfärdigande, lät han 1971 bygga ett eget gjuteri på Lypiatt Park. Under denna period började han använda sig av de schematiska geometriska formerna triangel och rektangel som symboler för man och kvinna och Chadwick spelar här med relationen dem i mellan. Paret ger uttryck av distinkt närvaro i rummet, med en tydlig frontal karaktär. Chadwick själv gav aldrig några förklaringar eller tolkningar av sina skulpturer. Detta lämnar fältet fritt för betraktaren att själv fantisera och låta associationerna vandra kring dessa kraftfulla, gåtfulla gestalter med sin egenartade energi.