Giacomo Manzù

Jfr Sotheby's, New York, 14 maj 1998, nr 344 "Busto della Giapponese".
Kopia på inköpskvitto medföljer.

Man skulle kunna säga att Giacomo Manzonis liv är en riktig Askungesaga. Han föddes i Bergamo, Norditalien, 1908 som ett av 12 syskon i en fattig familj. Fadern var skomakare och arbetade även som vaktmästare i ett kloster.
Så utsatt var familjens ekonomi att Giacomo fick sluta skolan redan som 11-åring för att börja arbeta och bidra till familjens försörjning.
Lyckliga omständigheter ville att Giacomo började arbeta hos mäster Dossena som var träsnidare och förgyllare i Bergamo. Snart visade det sig att lille Giacomo besatt en ovanligt stor talang när det gällde skulptur och plastiska former, Dossena uppmuntrade honom att börja teckna och modellera och Giacomo skapade då sina första verk, framför allt med djurmotiv.
Endast 13 år gammal fick han börja i Bergamos skola för dekorativ konst, Fantoni, och som 15-åring köpte han och tog starkt intryck av en bok om den franske skulptören Aristide Maillol.
Denna ganska hårda start i livet ger en bra bild av den absoluta självklarhet och kompromisslöshet med vilken Manzù fann konsten och konsten fann Manzù.
Efter militärtjänsten lämnade Manzù såväl skolor som lärlingstillvaron och kastade sig ut i det egna konstnärskapet och framför honom låg en lång och framgångsrik karriär som en av Italiens mest betydande och internationellt framgångsrika skulptörer.
Manzù reste 1929 till Paris där han för en tid befann sig i den avantgardistiska konstens centrum. Han intresserade sig för det samtida uttrycken men tog även starkt intryck av det sena 1800-talets konstnärliga erövringar där impressionismens formspråk tilltalade honom.
Han återvände strax till Italien och slog sig ned i Milano 1930. Milano var Italiens Paris vid denna tid. Det var nu han tog artistnamnet Manzù för att inte sammanblandas med Italiens stora författare Alessandro Manzoni.
I Milano träffade Manzù konstnärer som Fausto Melotti, Lucio Fontana och han etablerade en nära relation till futurismens stora förgrundsgestalt Carlo Carrá. Manzù ingick även i en grupp kristet radikala intellektuella kring tidskriften Il Frontespizio, där man sökte en religiös tillhörighet fri från statsreligionens dogmer.
Han fick i Milano sina första mer betydande uppdrag, bl a bronsdörrarna till Katolska Universitets kapell. Bronsreliefer med religiösa motiv återkom sedan ofta i hans konstnärliga produktion. Hans förhållande till religionen och den katolska kyrkans företrädare har färgat stora delar av hans konstnärskap. I de tidiga relieferna och bronsskulpturerna prövade Manzù den för tiden populära primitivistiska stilen. Redan under mitten av 1930-talet fann han dock sin egen stil, en plastiskt mjuk skulptural form inspirerad av Rodin och den italienske skulptören Medardo Rosso.
Den drygt 20-årige Manzù arbetade under 1930- och 40-talen med flera egna konstnärliga uppdrag men deltog även i betydande utställningar i Rom och Milano.
Utöver sitt eget skapande var han lärare vid akademierna i Turin och Milano. Vid Accademia delle belle Arti di Brera, Milanos främsta konstnärliga lärosäte, var han kollega med bland andra Marino Marini och Carlo Carrá.
Detta var en tid då den fria konsten kämpade för sin existens under fascismens censur och diktatur. Manzù var öppet antifascist vilket ledde till att han under kriget blev avskedad från sin professur i Turin och själv sade upp sig från sin tjänst i Milano. Utan att någonsin bli en politisk konstnär använde sig Manzù av de religiösa motiven för att förmedla sin ideologi och sin avsky mot krigets brutalitet.
Under slutet av 1930-talet började Manzù skapa kardinaler i brons. Han inspirerades av ett besök i Sankt Peterskyrkan i Rom där han såg Påven flankerad av två kardinaler. Dessa kardinaler var stiliserade figurer i en nästan geometriskt ren pyramidform. Trots att dessa kardinaler blivit något av ett kännemärke för Manzù skiljer sig deras formspråk mycket från hela hans övriga konstnärskap.
Under samma period började han producera kvinnobyster i brons . Detta hårda material förefaller sidenlent i Manzù verk. Hans förmåga att låta ytan skimra när den fångar upp ljuset ger dessa kvinnofigurer en poetisk och sensuell karaktär.
Genom dessa kvinnofigurer blev han än mer framgångsrik och blott 29 år gammal hade han sin första betydande separatutställning på Galleria della Cometa i Rom, Carlo Carrá skrev katalogtexten. På detta nyöppnade galleri som snabbt blev Roms hetaste konstsalong hade bland andra De Chirico, Pirandello, Severini och Montale ställt ut. Manzù tillhörde nu den italienska intelligensians absoluta centrum. Från denna period var hans framgångar oräkneliga han ställde inte bara ut i Italien utan även i New York och Paris.
Nämnas bör att han 1938 fick ett helt egen rum på Venedigbiennalen, något han för övrigt fick även vid Biennalen 1956.
Under krigets sista hårda år tvingades Manzù lämna sina uppdrag och fly till Bergamo. Han producerar under denna tid en serie teckningar och detta kom sedan att leda till uppdrag som illustratör och senare även scenograf.
Hans största verk av religiös karaktär utfördes när han 1961 blev utvald att skapa dörrar till Sankt Peterskyrkan i Rom. Manzù hade en nära vänskap med den dåvarande påven Johannes den XXIII , även kallad ”den snälla påven”. Båda kom från Bergamo och delade erfarenheterna av en fattig barndom och uppväxt. Motivet för denna port var människans möte med döden och istället för att hylla de katolska martyrerna som hjältar speglade Manzù de fattiga, utsatta och bortglömdas villkor. I kontrast till den tunga barocken inne i kyrkan andas dessa bronsreliefer den tidiga italienska renässansens andlighet. Manzù anklagades för att vara för radikal och kallades av sina belackare för kommunist men svarade: Io vivo per la pace e ho un odio feroce per la guerra. Il tempo mi dà sempre più ragione” ”Jag lever för freden och hyser ett våldsamt hat för kriget. Tiden ger mig mer och mer rätt.”
Detta prestigefyllda uppdrag ledde till att Manzù uppdrogs att utföra ett antal reliefarbeten till kyrkor runt om i Europa bl a till St Laurezkyrkan i Rotterdam.
Kring mitten av 1960-talet flyttade ha med sin familj till Aprilia utanför Rom. I dess närhet, vid sitt gjuteri i Ardea, grundade han ett museum, ”La raccolta amici di Manzù” dit han donerade över 400 av sina verk däribland skulpturer, teckningar och grafiska blad. Hela museet kom i början av 1980- talet att överlämnas som en gåva av Manzù till den italienska staten.
Manzù dog 17 januari 1991 i sitt hem i Aprilia.
Bysten av Emy utfördes av Manzù 1973. Under denna period i sitt konstnärskap arbetade Manzù med en serie kvinnobilder som präglas av sensualism, emellanåt med lätt erotiska drag. Han hade träffat sitt livs kärlek, den tyska dansösen Inge Schabel under en arbetsperiod i Salzburg och hon förekommer i oräkneliga studier och porträtt. Manzù har i hela sin konstnärliga verksamhet avbildat kvinnor. Porträttbyster älskande, skrattande och lekande kvinnor. Dessa porträtt var initialt relativt stränga och slutna till sin karaktär för att under 60- och 70-talen mjukas upp och te sig ljuvligt gracila. Kompositionerna blev stundom närmast akrobatiskt komplexa.
Emy bär en tunn rock uppknäppt rock som avslöjar hennes unga barm. Bilden är den av en oskyldig ung flicka som tycks omedveten om den erotiska dragningskraft hon har. Hennes barnsliga rosett i håret förstärker denna ungdomliga naivitet.
Den förgyllda bronsen har under Manzùs händer antagit en mjuk nästan skimrande plasticitet. Här lyckas Manzù skapa ett intimt kvinnoporträtt trots den traditionsbundna formen som bysten utgör. Han lyckas skapa en kontakt med betraktaren genom att låta Emys händer mjukt öppna rocken och därmed ge porträttet känslan av en impression, ett intryck. Ett ögonblick som snart är förbi.
De två största motivkretsarna i Manzùs liv som konstnär var de religiösa motiven, som i hans tolkningar antog en ödmjuk och mänsklig form , samt kvinnogestalterna som speglar hans kärlek och fascination över kvinnan. Han arbetade med konst under 72 av sina 83 år och kunde i sitt konstnärskap använda sig av sina egna livserfarenheter på ett sätt som gör Manzù till en av Italiens mest uppskattade konstnärer i modern tid.