Aristide Maillol, efter

Gipsmodellen till denna "Jeune fille agenouillée" koncipierades i början av 1900-talet. Den inköptes av Ambroise Vollard, konsthandlare i Paris. Efter Maillols död göts skulpturen i 6 exemplar hos George Rudier gjuteri på uppdrag av Mons Fabiani, arvinge till Ambroise Vollard (Maillols konsthandlare), varav det aktuella katalognumret är nr 1/6. Ett annat exemplar av dessa sex återfinns på The Hirschhorn Museum and Sculpture garden i Washinton D.C.
Inköpskvitto från Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, medföljer. Bukowskis tackar Olivier Lorquin, Président de la Fondation Dina Vierny-Musée Maillol, Paris för information om skulpturen.

“I seek to express the impalpable”
Med ett upphöjt lugn möter hon oss, Maillols knäböjande flicka. Kroppen vilar helt stilla, i perfekt tyst harmonisk balans. Hon ger inte intryck av att vilja berätta något för oss, snarare att hon befinner sig i ett eget slutet, tidlöst universum.
Aristide Maillol började skulptera relativt sent i livet, han var redan i fyrtioårsåldern. Vid det laget hade han kämpat med sitt konstnärskap i tjugo års tid under umbäranden och fattigdom . Som ung tog det honom flera försök innan han antogs till École des Beaux-Arts. Hans passion var måleriet men rönte ingen framgång inom detta område. På 1890-talet blev han bekant med Paul Gauguin som kom att få en stor betydelse för Maillol som konstnär. Med Gauguins uppmuntran började han skapa bildvävar som väckte uppskattning och han kunde till och med anlita väverskor för en del av arbetet. Just som framgången verkade nära, drabbades han av temporär synnedsättning, vilken troligen orsakades av överansträngning. Detta tvingade honom att överge bildvävandet till förmån för det mer taktila tredimensionella skapandet. Trots att han tidigare endast sporadiskt hade studerat skulptur och i stort sett endast besatt elementära kunskaper, fann han snabbt i skulpturen sitt eget unika uttryckssätt . Häpnadsväckande raskt framträdde ett moget och fullödigt konstnärskap. Inom ett par år hade han utvecklat den motivkrets som kom att sysselsätta honom under resten av hans liv – kvinnokroppen i olika variationer. Maillol representerade något nytt och bröt helt med 1800-talets skulpturkonst. Hans skulpturer kom att bredda vägen för den kommande moderna konsten.

År 1900 uppmärksammades Maillol av den framstående konsthandlaren Ambroise Vollard som hade en stor betydelse för konstscenen i Frankrike vid den här tiden. Han ställde ut och stödde en lång rad konstnärer, däribland Auguste Renoir, Paul Cézanne, Pablo Picasso, och Paul Gauguin. Det var Vollard som anordnade Maillols första separatutställning på sitt galleri på Rue Laffitte i Paris 1902. Maillols skulpturer väckte omedelbart intresse och beundran bland konstnärskollegor och konstintresserade. Inom ett par år blev Maillol framgångsrik, och hans ansträngda ekonomiska situation förändrades med hjälp av en förmögen mecenat. För den stora publiken var han ännu antingen kontroversiell eller okänd. Det är från denna tidiga period auktionens skulptur härrör, då utförd i gips och inköpt av Vollard. ”Jeune fille Agenouillée” är ett utsökt exempel på Maillols arbeten från början av 1900-talet, med sin okonstlade förenkling, grace och arkaiska framtoning.
”I find form pleasing and that is what I create; but for me it is only a way of expressing the idea. It is ideas that I am looking for. I use form to reach what is without form. I strive to convey what is not palpable, what cannot be touched.” Aristide Maillol
1800-talets skulpturtradition byggde i hög grad på realism med ett stort mått av berättande, vilket även innefattade användande av metaforer, symboler och attribut. Vid sekelskiftet var Auguste Rodin den helt dominerande skulptören. Hans kraftfulla verk utmärks av vridna, nästan pinade former och kan anses som en kombination av två av den tidens stora strömningar, realism och symbolism. De flesta unga skulptörer under 1800-talets slut var under inflytande av hans konst och lärdomar. Kanske hade Maillols särpräglade konst inte funnit sin egenart, om han redan som ung sökt sig till skulpturen som uttrycksmedel och därmed också möjligen hamnat i Rodins lära. Maillols förenklade, statiska skulpturer bröt fullständigt med 1800-talet. Med sina tysta, slutna massiva former, trotsar de alla försök till tolkning. Maillol hade under det sena 1800-talet kommit i kontakt med konstnärsgruppen Nabis, med medlemmar som Maurice Denis , Édouard Vuillard, Pierre Bonnard med flera. De var inspirerade av Gauguins nyskapande teorier och opponerade sig mot impressionismens naturalism. De var mer intresserade av konstnärens egna inre vision än av själva naturiakttagelsen. ”En bild – som förut var en stridshäst, en nakenstudie eller en anektdot - är ingenting annat än en platt yta täckt av färger i en viss ordning”. Orden kommer från Maurice Denis och förebådar den moderna konsten. Detta kan också i överförd bemärkelse appliceras på Maillols skulpturer. Hans mål var att konsten inte skulle vara beskrivande eller använda sig av metaforer, utan snarare skulle den representera en strävan efter förenkling av former för att uttrycka syntesen av objektet.
”When nations grow old […] art gets complicated and soft. We have to try to become young again and work in all innocence. That´s what I am trying to do. And that´s why I´ve had some success, because this is a period when people are trying to return to the primitive. I myself work as if nothing ever existed, as if I had never learnt anything. I am the first ever to make sculpture.” Maillol
Naturligtvis verkade Maillol inte i okunskap om konsthistorien eller om sin samtid, han var en flitig museibesökare och läsare. Men han fann inte inspiration bland sina samtida skulptörer, utan var mer fascinerad av forntida skulptur. Det låg i tidens idéströmningar att betrakta den västerländska civilisationen som degenererad. Istället vurmade han för tidig hellenistisk skulptur, framförallt Phidias. Senare hellenistisk bildhuggarkonst ansåg han hade förlorat sin stringens. Kanske av ännu större betydelse för honom var utomeuropisk konst - indisk, kinesisk och japansk skulpturtradition. Även konst från Afrika, Indien och Khmerriket fångade hans intresse. Det är inte svårt att se hur egyptiernas strama framställning av människokroppen gjorde intryck på honom.

Aristide Maillol var djupt rotad sin hembygd Banyuls-sur-Mer, som ligger i Katalonien precis på gränsen mot Spanien. I själ och hjärta var han katalan och han kom att leva större delen av sitt liv där. Han gifte sig med en kvinna från trakten, Clotilde Narcisse. Som litet barn lämnades han bort av familjen till en ensamstående faster och tvingades växa upp utan sin mor. Det är möjligt att detta präglade honom för livet och att hans fascination för kvinnokroppen hade sitt ursprung i saknaden efter modern. För Maillol var kvinnokroppen som en katedral eller tempel och kanske också som en tillflyktsort. Kataloniens kvinnor, med sina robusta kroppar, kom att prägla sättet han skulpterade och utgjorde en livslång inspirationskälla. Han intresserade sig dock inte för det enskilda ”I am not interested in particulars, what interest me is the general idea.” Hans mål var det absoluta, genom förenkling och tonvikt på massa och volym, inte en sensuell framställning av kvinnans former.”I strive for architecture and volumes” förklarade Maillol ”sculpture is architecture, a balancing of masses, a tasteful composition. It is difficult to attain this architectul aspect. I try to render it the way Polycletes succeeded in rendering it. My point of departure is always a geometrical figure – a square, a rhomb, a triangle, since they are the figures that are most stable in space.”
Maillol dör 1944 i sviterna efter en bilolycka. Han var då 83 år gammal och hade varit verksam inom många konstnärliga grenar, som måleri, snideri, krukmakeri, bokillustration och bildväveri. Det är dock som skulptör han gjort det djupaste avtrycket i konsthistorien . Han utförde ett flertal offentliga uppdrag och vann med tiden både nationell och internationell berömmelse.
”Jeune fille Agenouillée” åskådliggör Maillols lysande begåvning på ett ypperligt vis. Med stadiga, men ändå gracila former, upplever man hur tyngden av massan är i fullständig balans. Hennes yta är inte en beskrivning av hud, utan är en integrerad del av skulpturens hela materia. Ren, absolut orörlig och inåtvänd ger hon ett tidlöst intryck. På så sätt kan hon representera Maillols bidrag till konsten: en grogrund, kanske en förutsättning, för vad som var i antågande, den banbrytande abstraktionen och den moderna konsten. I hans fotspår skulle senare många skulptörer följa, bland dem Henri Laurens, Henry Moore, Jean Arp med flera. Aristides Maillols förnyelse av skulpturkonsten skapar en syntes mellan forntida mänsklig konst och den framtida abstrakta konsten. Hans skulpturer kom på så sätt att bli en skärningspunkt som binder samman konstens begynnelse med dess framtida löfte.