Andreas Eriksson

Andreas Eriksson gjorde förra året, 2011, en storslagen presentation när han representerade Sverige i Venedigbiennalen. Den öppet utformade Nordiska paviljongen omfamnade Erikssons målningar och skulpturer och den viskande utställningen blev ett sällsamt rum där slumpen och livets små förskjutningar och schatteringar parades med närvaro och sinnlighet. De grova trädstammarna i mitten av paviljongen förde ett högst relevant samtal med målningarna på väggarna och med de små bronsskulpturerna föreställande mullvadshögar och fåglar som stod utplacerade på golvet.

Som liten ägnade Andreas Eriksson mycket tid åt att teckna och måla och redan som 18-åring blev han antagen till Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Efter tre år gick flytten till Berlin och där tog en intensiv tid vid, fylld av arbete och utställningar. Förutom det egna arbetet i ateljén, arbetade Andreas Eriksson också ibland som assistent åt konstnärer som Tobias Rehberger och Michel Majerus. Vid denna tid drabbades Andreas Eriksson av överkänslighet mot elektromagnetisk strålning, något som fick stora konsekvenser för honom och i förlängningen också för hans konstnärskap. Han flyttade tillbaka till Sverige, köpte ett hus på landet och efter en mödosam tid fann han en fungerande balans med elektricitet, bilar och mobiltelefoner. Under lång tid i ateljén arbetade han med alternativa ljuskällor, bland annat skenet av stearinljus och ficklampor, och nu upptäckte konstnären skuggornas värld, något som kom att stå i centrum för delar av hans fortsatta skapande. Ljuset från förbipasserande bilar skapade svepande och rörliga skuggor i den mörka ateljén och dessa skuggor har Andreas Eriksson utgått ifrån i en serie nästintill monokroma målningar där ögat söker fokuspunkter och där till slut olika former framträder från underlaget. Dessa målningar blir nästintill spöklika i det att de snuddar vid ett påtagligt fysiskt väsen som rör sig mellan målningens inre och betraktarens upplevelse efter ögats tillvänjning när ”skuggan” tar form.

Fönstret har varit utgångspunkt även för en serie bronsfåglar, se t ex de som visades på Venedigbiennalen. Konstnärens ateljéfönster reflekterade det omgivande landskapet så illusoriskt att småfåglar trott sig se en fortsättning av rymden och luften så de flög in i fönstret och dog. Dessa fåglar lät konstnären gjuta av i brons, exempelvis de som visades på Venedigbiennalen, och han lät gjutkanalerna vara kvar då de blev till kvistar och grenar på vilka fåglarna satt och på så vis gav Andreas Eriksson dem åter liv. En slags upprättelse. Så här säger konstnären själv om den aktuella målningen och om fönstret som projektionsyta:
”Målningen ”Plats” refererar egentligen mer till idén om måleriet som en projektionsyta och fönster. De skulpturer jag tidigare gjort som t ex bronsavgjutningarna av fåglar och avgjutningar av mullvadshögar som handlar om att vi måste stiga in i måleriet för att kunna se och vistas i Måleriet. T ex om jag står med knäna upp till vatten så kan jag ej se mina fötter, utan bara en spegling av mig själv från vattenlinjen och uppåt. I måleriet är det en förutsättning att vi tittar på speglingen som den är och inte som en spegling eller "optisk effekt". När vi kan glömma fötterna och använda den blicken får vi också inträde till måleriet/konsten. Det är det fåglarna har gjort. De har sett en spegling av ett landskap i mitt fönster och "köpt" detta landskap men tyvärr fått betala med sitt liv.
Målningen "Plats" är för mig en slags trampolin in i detta "fönster".”

Andreas Eriksson färdigställde ”Plats” efter arbetet med Venedigbiennalen. Målningen blir till en målerisk paradox givet dess titel. Det är inget exakt landskap han avbildat, ingen igenkännbar vy. Istället låter han betraktaren fylla målningen med referenser och minnen och Andreas Eriksson låter oss vandra både med ögat och med tanken. De gröna tonerna för tankarna till den nordiska naturen och olika formationer samsas om ytan. Det finns något svårgripbart över måleriet, samtidigt som det så uppenbart rör sig både vertikalt och horisontellt och en liten vit ljusdager tänder verket och skapar resonans även i de ljusgröna partierna. Sophie Allgårdh har, i ”Passioner och bestyr” (2011) träffande formulerat: ”I en tid då vi skyr dötid och suktar efter ständig tempoväxling uppehåller sig Andreas Eriksson vid små och knappt märkbara skiftningar i tillvaron, vid förvandlingsnummer i det tysta.”

Andreas Eriksson har ställt ut runtom i världen och han finns representerad bl a på Louisiana Museum of Modern Art, Humlebaek, Moderna Museet, Stockholm samt MUMOK i Wien. Han förbereder för närvarande sin första separatutställning hos Stephen Friedman Gallery i London samt utställningen hos Galleri Riis i Stockholm, vilka båda öppnar våren 2013.