Jockum Nordström

Jockum Nordström, den busige gamängen, den respektlöse dandyn och den förtjuste berättaren har tecknat, målat, klippt och klistrat in sig i den samtida svenska konsthistorien som bara några få före honom.

Som nyutexaminerad från Kungl. Konsthögskolan i Stockholm fann han en konstscen fullkomligt inriktad på postmodernismens idébaserade konst. I Sverige utkämpades just då en strid mellan generationer på såväl konstskolor som på Moderna Museet och det fanns knappt plats för kompromisser. Traditionella genrer, som måleri och skulptur skulle bort. Flera konsttidskrifter och även curatorer aviserade till och med måleriets död. Ett sådant klimat gav inte mycket utrymme för konstnärer som Jockum Nordström eller hans hustru Karin Mamma Andersson. Åtminstone inte i offentligheten. Kanske var det lika bra det, eftersom det gav dem den arbetsro som behövdes för att utveckla två sådana så hängivna och unika konstnärskap som de representerar.

Idag tillhör Jockum Nordström en av några få svenska konstnärer som är ett knuten till ett av de tunga gallerierna på den internationella konstscenen, David Zwirner Gallery i New York/London.

”Nursery School” från 2010 har i princip allt man kan önska sig av Jockum Nordströms värld, eller snarare, världar. Som ofta i hans collage är bilden uppdelad i två plan, med två parallellhandlingar. Det övre planet, själva ”Nursery school”, är befolkad av kvinnor som ser ut att vara tagna från en annan tid, kanske Jockum Nordströms favorittid, sextiotalet. Det är en tid som ofta får utgöra fonden för hans imaginära värld där all typ av ofog tillåts hända - helt ostraffat. Inte sällan handlar det om okynniga sexlekar, men det här är ju dagis, så här pågår andra sorters bus. Barnen har tagit över och ser ut att ha låst in sina fröknar. Eller det kanske till och med är barnens teckningar som blivit levande och tagit över härskarrollen? Jockum Nordström berättar att han själv tillhörde den första generationen som gick på förskola. Och det är lätt att föreställa sig den unge pojken fantisera upp ett djävulskt myteri, liknande detta.

På det nedre planet pågår musiken. Den finns alltid närvarande som en Tröstens Konstant. Det eviga jockumska bandet som alltid kommer att spela. Så länge han lever.