Olle Bærtling
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Dynamique Diagonale"
Signerad Baertling och daterad 1954 a tergo. Duk 130 x 81 cm.
Utställningar
Liljevalchs Konsthall (i samarbete med Galerie Denise René, Paris), Stockholm, "Baertling, Jacobsen, Mortensen- Konkret realism", mars-april 1956, kat nr 70.
7:e Biennalen, Sâo Paulo, september-december 1963.
Nordiskt Konstcentrum, Helsingfors, kat nr 143.
Litteratur
Brunius, Reutersvärd, Wennberg, "Baertling", 1961, avbildad sid 32.
Övrig information
Målningen "Dynamique Diagonale" är utförd under den period då Olle Baertling arbetade med färgfält i svart, rött och vitt på 1950-talets mitt. Baertling hade ännu inte låtit färgfälten inneslutas i svarta diagonalkonturer, men förändringen var ändock stor från hans sökande stil på 1940-talet. Mötet mellan de tre färgerna ger en skimrande efterbildseffekt, när man med ögat följer grändslinjen till det blåvita fältet och det svarta, då uppstår i synupplevelsen en vibrerande ljusare nyans.
Baertling måste anses som en pionjär i det som senare skulle kallas för OP-ART, helt ovetande om de rörelser som pågick ute i världen. Josef Albers som på 1930-talet var verksam i Bauhaus och sedan kom till USA på 1940-talet ägnade sig åt avancerade studier av hur färgerna påverkar betraktaren och kontakten med andra färger och former. Föga troligt är dock att Baertling hade nåtts av dessa studier, han sökte och fann sin egen väg. "Dynamique Diagonale" är målad under den betydelsefulla perioden då hans idéer om "den öppna formen" tog form, varje del av kompositionen förs ut i ramkanten, ingenting är inneslutet i bildytan.
1950-talet är en synnerligen viktig period för Olle Baertling, det är då han gör en utbrytning till en internationell publik. Genom att delta i en samlingsutställning i Galerie Denise René i Paris 1953 med andra konstnärer som sysslade med abstrakt-konkret konst öppnades portarna till världen. Utställningen var arrangerad av Pontus Hultén, sedemera chef för Moderna Museet i Stockholm, Oscar Reuterswärd, konstnär och konsthistorieprofessor och Rolf Söderberg som alla kämpade för att nå ut med geometriskt nonfigurativt måleri på 1950-talet. Olle Baertling blev snabbt en galjonsfigur för rörelsen och genom den aktiva galleristen Denise René gick han vidare mot en internationell karriär. Redan 1952 hade Denise René ordnat en utställning i Liljevalchs Konsthall i Stockholm med namnet "Klar form" och året därpå bidrog Paris-utställningen "Exposition d'Art Suédois, Cubiste, Futuriste, Constuctiviste 1913-1953" till att sprida intresset. Utställningarna utomlands kröntes i Sverige av den stora utställningen "Konkret realism" på Liljevalchs Konsthall 1956 då Olle Baertling, Robert Jacobsen och Richard Mortensen gav den nordiska konkretismens mest redikala och kompromisslösa manifestation i Sverige någonsin.
Formgivare
Olle Bærtling föddes i Halmstad i Sverige och var verksam som målare och skulptör. Bærtling studerade likt Bengt Lindström i Paris för André Lhote och Fernand Léger. Hans första utställning ägde rum i Stockholm 1949. Bærtling arbetade främst i en geometrisk, nonfigurativ stil. Baertling förhöll sig till sin konst som vetenskapsmannen till sin forskning. 1952 fann Baertling sin öppna form, den öppna triangeln med spetsig vinkel som uttrycker hastighet. När han 1956 placerade vinkelspetsen utanför duken blev bilden ett utsnitt av ett händelseförlopp som äger rum utanför vårt synfält. Farten är högre, det understryks av färgen som ger intryck av större hastighet närmare triangelspetsen. De svarta konturerna är bärande i Baertlings konst. De ser raka ut men böjer sig i själva verket inåt mot de stora fälten, vilkas utåtgående tryck annars skulle få dem att bågna. Även färgerna är väsentliga, det är viktigt att de inte återfinns i naturen och inte heller kan ge association till någon form eller föremål. Så småningom använde Baertling bara sekundärfärger: violett, orange, grönt och Baertlingvitt (en svagt gröntonad färg). Tydligast framträder hans öppna form i de skulpturer som han gjorde från och med 1958. Med konsekvens fördjupade sig Baertling i färgernas och formernas inbördes förhållande och förblev under hela sitt liv opåverkad av de yttre konsthändelserna. Idag kan man man se hur konstnärer som exempelvis Ann Edholm har inspirerats av Bærtlings skapande.
Läs mer