Ernst Josephson var mig veterligen den förste svenske konstnär som målade en man med en telefonapparat (Hallå i telefon, 1885, Helsingborgs museum). Den borgerligt välklädde mannen, som talar i en väggtelefon, representerar också en ny karriärtyp i det framväxande industrisamhället. Motivet i Josephsons målning signalerade en ny tids inbrott.

Trettio år senare målade den 31-årige Gösta Adrian-Nilsson (GAN) som den förste två versioner av en telefonkiosk. De över landet genom Telegrafverket spridda små kioskerna med den välbekanta skylten RIKSTELEFON blev ett nytt kommunikationsmedel på torgen i de växande städerna. Genom sin design med telefonapparaten i en glasad bur, som bars upp av fyra smala stålpelare, och Telegrafverkets logotyp med sina blixtlinjer blev telefonkiosken också en modernitetssymbol.

Det var efter sin modernistiska omvändelse i Berlin 1913-14, som den forne symbolisten GAN återvände till Lund, uppfylld av den italienska futurismens entusiastiska hyllningar till den moderna storstaden, elektriciteten och den nya tekniken. ”Vår tid är hastighetens, rörelsens, den flammande aktionens tidevarv”, skrev GAN med ett typiskt futuristiskt tonfall om den nya konsten i tidningen Arbetet i september 1914, och vidare om den nya, futuristiska konstnärstypen: ”Han älskar aeroplanets flykt, när det höjer sig över jorden och genomskär solstrålarna – han älskar den sjungande automobilen, som blixtrar fram över den blanka asfalten, och de flygande, osynliga orden från den trådlösa telegrafens stativ.”

Det konstnärliga resultatet av denna omvändelse visade GAN i sin första modernistiska utställning i Lunds universitets konstmuseum i oktober 1915. Bland de 31 oljemålningarna fanns nr 19 Telefonkiosk till det facila priset av 75 kronor. Troligen var det den första versionen av två målningar med samma motiv, som han ställde ut. Strukturen är likartad i båda men visar flera skillnader i detaljer. Den mest iögonfallande skillnaden är att han i version I på telefonkioskens skylt målat nästan hela ordet RIKSTELEFON (de två sista bokstäverna saknas), medan han i den andra versionen nöjt sig med bokstäverna RIKSTEL. För enkelhetens skull kallar jag de båda versionerna Telefonkiosk I respektive Telefonkiosk II. Den här aktuella Telefonkiosk I, som är målad på papp-pannå, är något större, medan Telefonkiosk II är lite mera driven i utförandet. Den första versionen är signerad nere till höger och den andra nere till vänster. GAN har dessutom dedicerat version II nere i högra hörnet: ”Till Egon med tack för vistelsen i Motala 1916”.

Telefonkiosk II är således tillägnad GANs nära vän Egon Östlund, som 1916 var anställd som ingenjör vid Motala Verkstad, innan han året därpå flyttade med sin fru till Halmstad. Under ett par veckor kring månadsskiftet juni-juli 1916 var GAN gäst hos Östlunds, och tavlan är alltså ett ”tack för vistelsen i Motala”. Men Östlund ägde tydligen också den första, tidigare okända versionen enligt ett kvitto på baksidan av pannån, där han bekräftar att han av trafikinspektör C.A. Rydén den 29 mars 1921 mottagit tio kronor i slutbetalning för målningen. Kanske hade Östlund köpt Telefonkiosk I tidigare av GAN, möjligen redan på vernissagen i Lund den 16 oktober 1915, då Östlund enligt GANs dagbok var närvarande. Men det är också tänkbart att Östlund har förmedlat försäljningen av tavlan till Rydén.

Sannolikt är båda versionerna av Telefonkiosk målade 1915, då GAN bodde vid Idrottsgatan i Lund. I min monografi GAN. Modernistpionjären från Lund (1985) ser man i en bild från GANs lägenhet Telefonkiosk II på en vägg högst upp till vänster (sid. 75). Samtliga fem målningar i fotografiet, som måste ha tagits i början av 1916, är från 1915.

Telefonkiosk I är representativ för GANs tidiga modernism i Lund, även om den hör till de mindre målningarna från perioden. Telefonkiosken med sin genom glaset väl synliga telefonlur och sina andra attribut är i sig en modernitetssymbol, som GAN kan ha sett och inspirerats av under nattliga strövtåg i hemstaden. Den mörkblå himlen och den inifrån upplysta telefonkiosken tyder på att det kan förhålla sig så. Motivet är kubistiskt sönderdelat i facetterade och delvis hela former, men innehållsmässigt står den närmare den italienska futurismens motivkrets och färgmässigt med sina övervägande mörka och starka färger närmare den tyska Der blaue Reiter-gruppens expressionism. Telefonkiosk I-II är båda karaktäristiska uttryck för den personliga modernistiska stil, som GAN utvecklade i Lund under åren 1914-16 som en syntes av de starka konstnärliga intryck han hade mottagit under sin tid i Tyskland 1913-14.

Jan Torsten Ahlstrand
Lund i september 2011