Gösta Adrian-Nilsson

A tergo på bakstycke, av konstnären egenhändigt utförd, dedikation: "Till Nisse 21/11 1949".

Under åren 1920-1925 bodde Gösta Adrian-Nilsson (GAN) i Paris, med avbrott somrarna 1922 och 1923 för vistelser i Lund och Halmstad. I oktober 1921 fick han av sin vän musikern Matti Rubinstein överta en liten 2-rumslägenhet med adressen 86, rue Nôtre-Dame-des-Champs i Montparnasse. I samma hus hade Fernand Léger sin gårdsateljé och senare i gatuplanet sin berömda skola, Académie Moderne. I gatuhuset bodde även paret Grünewald-Hjertén och den småländske skulptören Arvid Källström, som blev en nära vän till GAN. GAN, som redan kring 1919/20 var på väg från sin kalejdoskopiska 10-talsstil mot en syntetiskt-kubistisk stil, tog redan under sin första sommar i Paris, 1920, kontakt med Léger, som vänligt tog emot honom i sin ateljé. Ett kollegialt tankeutbyte utvecklades, och vid ett tillfälle fick GAN byta en kubistisk skulptur mot en akvarell av Léger: ”Jag byter ut min spikade skulptur mot en akvarell – som jag får välja. Hurra! Jag är glad som min speleman på tavlan. Så var det dock Léger.” (GAN i dagboken 2.1.1922.)

Även om GAN tog vissa intryck av Léger, så är den syntetiskt-kubistiska stil som GAN utvecklade i Paris helt olik Légers reduktionistiska och strama ”maskinkubism”. GAN är alltid mera detaljerad och varierad i sitt figurativa bildspråk, som också är mera dynamiskt. Ett huvudexempel på GANs kubistiska stil i Paris är målningen Akrobater i Paris, utförd i februari 1924 men föregången av en detaljerad förstudie i akvarell/gouache redan 1923. En jämförelse mellan förlagan/skissen och oljemålningen visar att strukturen i kompositionen med de båda akrobaterna är likartad i sin sicksackformiga uppbyggnad. Det som skiljer är främst färgerna, där GAN växlat över från en övervägande gråtonad färgskala i skissen till en varmt rödbrun färgskala i målningen. I övrigt skiljer sig skissen och målningen åt i en del signifikanta detaljer som t.ex. att GAN minskat antalet flaggor (trikoloren) från fyra till tre och att han i målningen ”bytt ut” bokstäverna ATE (AFE?) nedtill mot ett stort K upptill. Målningen gör också, som helhet, ett mera rensat och balanserat intryck än förlagan.

Gatuartister av alla de slag har väl funnits i alla tider i metropolen Paris. GANs akrobatiska målning, föregången av den detaljerade skissen, bygger säkerligen på upplevelser han haft i den parisiska storstadsmiljön. Den övre akrobatens högra hand vilar tungt på och i den undre akrobatens vänstra hand, som med sin muskulösa arm tar emot hela trycket från den i luften svävande akrobatens kropp. De starkt abstraherade husfasaderna, staplade i vertikala plan ovanpå varandra, bildar bakgrunden till akrobaterna som genom sin storlek behärskar gatubilden med sitt delikata balansnummer. Båda akrobaterna har vita masker – GAN har upplevt dem både som luftkonstnärer och som skådespelare, när de uppträtt inför sin publik. Man kan se deras akrobatiska artisteri som ett avancerat balett- eller cirkusnummer. Redan från början av sin tid i Paris hade GAN intresserat sig starkt för både den ryska och den svenska baletten. I samarbete med tonsättarna Moses Pergament och Gösta Nystroem hade GAN under åren 1921-1923 utfört mängder av skisser till olika balettprojekt. En del av sin inspiration till dräkter och masker fick GAN genom studier i det etnografiska museet Musée de l’homme i det forna Trocadéropalatset. Tyvärr förverkligades endast ett av dessa modernistiska balettprojekt med GANs scenografi och kostymer, nämligen Moses Pergaments balett Krelantems och Eldeling på Operan i Stockholm 1928.

Tretalet är viktigt i Akrobater i Paris och kommer igen på flera ställen. De tre trikolorerna kan syfta på Frankrikes nationaldag, Quatorze juillet, men kan likaväl stå som en platsmarkering, som en symbol för Paris, som GAN använde sig av i flera målningar under sin paristid. Av GANs dagbok framgår att han målade Akrobater i Paris i en pessimistisk stämning i februari 1924:

”Jag målar. Vad jag målar vet jag knappt – det är visst en akrobatscen, en zigzagrörelse i horisontala-vertikala plan. Här är färg, här är duk och penslar och här kan bli en tavla till. Ja – men varför? Varför en till – då allt ändå är slut. Likväl målar jag – en tavla för ingen, icke ens för mig själv. En tavla som skall bli färdig, som skall torka och ställas undan i en vrå bland andra som ställts undan. År efter år - ! /…/ Det är söndag – död-dag. Grått – livlöst – hemskt. Icke en ton – icke en rörelse. Där går jag i gator, som jag icke ser – jag går i mörker. Vad vill jag – vart vill jag fly. Men då jag kommer hem och ser på den påbörjade tavlan finner jag färger glänsa, former leva. Mödosamt brutna fram ur mörkret. Och likväl – för vad, för vem? Måtte snart en förändring ske.” (GANs dagbok 3.2.1924.)
Akrobater i Paris är inte blott ett djärvt omtolkat gatumotiv, målningen kan även ses som ett existentiellt drama. GANs dagböcker och brev ger ofta uttryck för hans pessimistiska livshållning och inställning till konstnärskapet. De båda akrobaterna i sitt prekära och farliga balansnummer kan ses som en allegori över Konstnärens situation. Konstnären med stort K. GAN skilde på ”artister” och ”konstnärer”. ”Artisterna” var alla falska dussinkonstnärer, medan ”konstnärerna” var de sanna Konstnärerna, enligt GAN lätt räknade. Det kubistiska K:et ovanför den i luften svävande akrobaten kan tolkas både som K = Konst(när) och som K = Kubism.

”För vad, för vem?” frågade sig GAN i sin dagboksanteckning under arbetet med Akrobater i Paris. Han behöll sin unika akrobatmålning i ett kvartssekel tills dess att han skänkte den till sin förste biograf, Nils Lindgren, som hösten 1949 publicerade boken Gösta Adrian-Nilsson på Rabén & Sjögrens förlag. På baksidan av målningen har GAN skrivit: ”Till Nisse 21/11 1949”. När jag i november 1983 intervjuade Nils Lindgren i Norrköping, berättade han att GAN som tack för den nya boken hade låtit honom välja mellan akrobatmålningen från 1924 och Vaktparaden, som GAN hade målat i Stockholm 1917. När Lindgren då valde Akrobater i Paris, blev GANs kommentar: ”Du valde rätt!”

Jan Torsten Ahlstrand
Lund 18.9.2011