Erik Olson

Efter att tillsammans med Waldemar Lorentzon och Otto G Carlsund ha tillbringat 1924 i Paris i Fernand Légers ateljé begav sig Erik Olson i decembers samma år till Florens, för att möta de stora mästarnas konst. Med sig bär han påverkan från kubismen och intrycken från speciellt Léger, vars formspråk kom att bli avgörande för Erik Olsons utveckling som konstnär. I mars 1925 tvingas han lämna Florens eftersom han står på ruinens brant och svälter, han återvänder ”med döden i hjärtat” till sin hemstad Halmstad. Vid hemkomsten blir det "buren" i sex dagar eftersom han skolkat från inkallelsen till militärtjänst då han var i Paris (dock kunde han inte kunde låta bli att dekorera fängelseväggarna, så arresten höll på att bli utökad). Väl frisläppt får han något missmodigt återgå till sitt tidigare arbete på ritkontoret på ”Värkstadsbolaget”. Det kom att dröja till början av 1927 innan Erik Olson kunde återvända till Paris – men då blev han kvar ända till 1935 i konstens mecka. Under året 1926, då målningen som av den tidigare ägaren kallats ”Konstnären och hans genius” tillkom, kämpar Erik på dagtid på sin arbetsplats för att betala åter sina skulder och få bröd för dagen. På kvällarna målar han och korresponderar med GAN intensivt och sin kusin Waldemar Lorentzon som återvänt till Paris. Genom dem tar han del av konstlivet i den franska staden och dividerar om olika konstteorier med GAN, som söker lansera sin rätt som formbärare för en kommande ny stil ”som skall krossa klassicismen genom rörelse och dynamik”. Erik Olsons måleri är under denna period fortfarande starkt påverkat av Léger, men finner också nya vägar. Det är en för Erik betydelsefull period, då några av hans mer intressanta verk från 1920-talet tillkommer. I det aktuella katalognumret syns det eleganta paret stående framför ett sydeuropeiskt balkongräcke i järn, i luften svävar en man bland molnen. Kvinnans blick är beundrande och deras kroppar nära sammanflätade, den enklaste motivtolkningen kan förstås vara att det är kärlek i luften! En annan tolkning skulle kunna vara att det rör sig om mannens genius, en personlig skyddsande, kanske en ande som ledsagat Erik Olson vidare i konsten efter hans vedermödor under de år som precis förflutit. Ett konstens gudomliga väsen som förbundit sig att inte lämna individen. Den raffinerat ställda koloriten kontrasterar skickligt och ger motivet ett perspektiv, trots den planmässiga kompositionen. Verk som tidigare inte visats offentligt av Erik Olson från 1920-talet är ovanliga på auktionsmarknaden och därmed får ”Konstnären och hans genius” betraktas som en riktig raritet.