Ola Billgren

MÅLERI MED FOTOGRAFISK KARAKTÄR

Näst efter det talade och skrivna språket är fotografiet, genom sin reproducerbarhet och massspridning, idag det mest utbredda och inflytelserika kommunikationsmedlet. Fotot har således på många sätt kommit att bli en av konsumtions- och informationssamhällets visuella grundstenar. Detta faktum är något som Ola Billgren abetade mycket med och som han var tvungen att förhålla sig till under hela sin konstnärliga karriär. Denna ljusa målning, ”Painting for the A.W. Chapel”, är ett gott exempel på hur fotografiets visualitet har gjort avtryck i hans målningar. Tillsammans med Billgrens fascination för den kvinnliga mystiken skapar det ett väldigt speciellt konstverk. Billgren använde sig av fotografiet på olika sätt vid varje tillfälle, och dessa förändringar bidrog till att ge hans konstnärsskap dess speciella inre dynamik. Även hans verklighetsskildringar hade en uttalat fotografisk karaktär.
Känslan av fotografisk förlaga är i denna bild extra stark på grund av det liggande perspektivet. Porträttet av kvinnan är identitetslöst samtidigt som hon i sin tidstypiska frisyr påminner om en av Hollywoods filmstjärnor. Är det möjligen Marilyn Monroe? Bilden är platt men har ändå ett djup. En levande yta, som ger känslan av en sval vitkalkad vägg. Kanske är hon en dröm, ett hologram som som sakta lösgör sig ifrån den ljusa bakgrunden.
Motivet för tankarna till ett annat av hans tidigare verk, ”A Mediterráneo”, (Moderna Museet) från 1966, vars motiv bygger på den amerikanska veckotidningestetiken. Även denna målning inkluderar en mycket snarlik kvinna med samma fluffiga platinablonda frisyr. I ”A Mediterráneo” har Billgren beskurit hennes ansikte, anonymiserat henne. Hennes enda uppgift är att utgöra själva tecknet för den stereotypa bilden av den vackra nordiska kvinnan. Bilden i stort är en diptyk där den högra sidan visar ett opersonligt hotellrum och dess vänstra sida består av en vy över strandpromenaden i en medelhavsstad. Bilden beskriver själva essensen av turistens fantasi om ett exotiskt semesterparadis och den romantiska myten om semesterflirten.
Kanske får kvinnan som skymtade i målningen om Medelhavet upprättelse här. Hon vänder sig om, tittar över axeln rakt in i kameran, får stå i centrum och utgöra målningens mittpunkt. Hon framträder som en bild ur det förlutna, en påminnelse om en bitterljuv semesterromans.