Kan inte nå servern
288
167427

Jan Håfström

(Sverige, Född 1937)
Utropspris
2 000 000 - 3 000 000 SEK
177 000 - 265 000 EUR
182 000 - 273 000 USD
Klubbat pris
2 000 000 SEK
Omfattas av följerätt

Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:

I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto

Köpinformation
Bildrättigheter

Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.

Jan Håfström
(Sverige, Född 1937)

"Återkomsten"

Signerad Jan Håfström och daterad 1967. Akryl på duk 80 x 120 cm. Originalram, mått inkl. ram 92,5 x
132 cm.

Utställningar

Konstakademien, "17 unga", 1967.
Vandringsutställning "Bildernas värld", Stockholm, Gävle, Västerås, 1969.
Göteborgs Konsthall, "Närvarande", 1970.
Konstfrämjandet, Örebro, 1970.
Rooseum, Malmö, "Jan Håfström",
27 augusti-23 oktober 1994.
Moderna museet, Stockholm, "Jan Håfström", 12 november 1994-8 januari 1995.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, "Mörkrets hjärta / Heart of darkness", 18 april-21 maj 2009.

Litteratur

Olle Granath, "Ett annat ljus -svensk konst efter 1945", 1986, avbildad sid 139.
Douglas Feuk, "Måla sitt liv - En essä om Jan Håfströms konst", 1989, avbildad sid 10.
Martin Sundberg, "Tillvaratagna effekter. Om Jan Håfströms konstnärsskap och konstnärsroll.", 2005, avbildad sid 239.
Mårten Castenfors, Louise Fogelström, Jan Håfström, "Book of the dead", Liljevalchs konsthall, kat nr 479, 2009. Avbildad i färg sid 117.

Övrig information

MÖTE MED ÅTERKOMSTEN

Ateljén ligger i Liljeholmen, en gammal industrilokal. Väl inne möts besökaren, efter korridorer och små rum, av en scenografi, ett dansgolv. Sambon, dansaren och koreografen Lotta Melin möter upp och visar entusiastiskt rekvisitan: Diana Palmer, Fantomens flickvän, med gevär går lätt framåtlutat och bestämt över öknen. Det är till en föreställning på Dansens hus i december. Jan Håfström själv ska agera, genom att flytta runt på rekvisita och som “taliban” i en dråpligt surrealistisk film tillsammans med bland andra xx. Det är oktober 2010.

Målningen Återkomsten gjorde Jan Håfström 1967, för 43 år sedan, en evighet. Han sitter i sin ateljéfåtölj och ser lugn och glad ut.

  • Målningen är hela tiden närvarande för mig. Och för andra. Den har etsat sig fast och man glömmer den inte. Den fortsätter att sända signaler. Mannen i målningen befinner sig i ett vägskäl på något sätt. Han står i begrepp att göra ett val.

Det finns några få målningar i konsten som förkroppsligar en atmosfär av avgörande, en helig stund, ett ögonblicks nakna klarsyn och mysterium. Som Barnets hjärna från 1914 av de Chirico, ett av Moderna Museets absoluta nyckelverk. Samma utsnitt vid mannens mage och samma avskurna arkitektur. Istället för bortvändhet, slutna ögon.

  • Förlagan till målningen är en bild ur Illustrerade klassiker, berättar Jan Håfström. Jag tror att det var en roman av Dickens i serieform. Det var en ruta där det förligger någon form av hot och nyfiken spänning på samma gång. Lite som i en mardröm.

Återkomsten var ett av de centrala verken i utställningen 17 unga, 1967, med Håfströms generationskamrater från Konstakademin: Ola Billgren och Olle Kåks. De var unga. Idag har två av dem gått ur tiden.

Elementen i målningen, den i rörelsen bortvände mannen, husknuten, trädet och märkligast av allt, samme mans alter ego inne i huset. En målning i målningen? Inget mer. Bildsnittet talar om en nästan brutal inzoomning, en klaustrofobisk inramning av mannen som för att skära ut det mest väsentliga.

Den bortvända gestalten i Återkomsten är en förelöpare till Jan Håfströms centralgestalt under många år. Mannen som klev ut ur barnteckningarna och blev Mr Walker. Ett alter ego, en fadersgestalt, en avatar med manligt utskjutande haka och blicken dold av solglasögon.

Agenten som undersöker tillvaron och som ständigt är på väg någonstans inleder alltså sin resa i denna målning. En resa som fortgår 43 år senare i ett (redan) historiskt, men ändå i högsta grad levande och sprittande konstnärskap. Walker springer fortfarande. I Återkomsten, titeln till trots, börjar han sin långa resa.

NYCKELVERK MED GÅTFULL LADDNING
Text av Douglas Feuk

Titeln ”Återkomsten” kan nästan stå som en formel för mycket av Jan Håfströms strävanden som konstnär. Han har vid något tillfälle deklarerat att det för hans del inte så mycket handlar om att ”hitta på” en bild som att ”upptäcka” den – att så att säga framkalla något som redan finns ”i människornas minne, i deras kollektiva undermedvetna”. De förlagor som ofta varit utgångspunkt för hans arbete har för honom själv antagligen haft just en sådan karaktär av minnen: något han inte bara funnit utan återfunnit. Och det är väl åtminstone en av drivkrafterna i hans skapande – en önskan att återkalla ett förlorat sammanhang, ja att på en gång återskapa och kanske så också, slutligen, skilja sig från ett förflutet.

En känsla av bindning till det förflutna är ett tema som mycket av Håfströms konst genom åren både har handlat om och försökt bearbeta. Inte minst har det ju blivit uppenbart i hans konst från senaste decenniet, där pojkålderns mytvärldar fått förnyad aktualitet, och många motiv befolkas av hjältar och mardrömsfigurer från populärkulturen. Men att motivet i ”Återkomsten” är hämtat ur en tecknad serie är inte heller någon tillfällighet. Man kan känna en närhet till den sortens mytologier (äventyrsberättelser och söndagsmatinéer, överhuvudtaget en tidig fantasivärld) i en hel del också av Håfströms äldre målningar. Och förlagan till just denna tror jag han hittade i något av sin sons seriemagasin, ett häfte av ”Illustrerade klassiker”.

Vad som fick honom att fästa sig vid just den här lilla bildrutan var nog bland annat en viss likhet mellan de två männen i motivet – som han troligen också förstärkt i målningen. Där får man i varje fall intryck av att figuren i förgrunden stelnar till när han i ena ögonvrån tycks få syn på ”sig själv” inne i huset, samtidigt som han rakt framför sig ser en trädstam som växer fritt mot himlen. Stammens fläckiga mönster ger bilden av något vitalt, i rörelse – och kanske slås han av kontrasten mot det instängda livet bakom fönstret. En spänning mellan dessa sceneriets två ytterpoler tar åtminstone form i hans egendomligt vridna gestalt, men förtätar sig väl också på sitt sätt i den nerviga träådring som är så understruket framhävd i varenda en av husväggens rödbruna plankor.

Just hus har många gånger genom åren varit ett viktigt motiv. 1967 målade Håfström till exempel också ”Det amerikanska huset”, vars kulissartade arkitektur redan i sig framstår som en sinnebild för avskärmning från världen. Över denna bräckliga dröm om trygghet faller samtidigt skuggan från ett träd som befinner sig utanför bilden, som en påminnelse om sammanhang som detta leksakshus har trängt bort ur synfältet. Och ett liknande möte mellan öppenhet och slutenhet finns ju också i ”Återkomsten”, där den centrala figuren stannat upp mitt emellan trädet och sin dubbelgångare inne i huset – som gällde det ett val mellan två livsvägar! Konstnärens väg har visserligen oftast varit att måla sig ut ur stelbenta motsättningar av typen kultur - natur, språk och värld, och liknande. (Och kanske har motsatserna också något överdrivits i bildbeskrivningen nyss). Men själva konflikten som antyds i motiv som dessa har ändå gång på gång återkommit, på många olika vis och i mängder av målningar.

År 2000 målade Håfström för övrigt en ny version av just ”Återkomsten” – med samma namn, och även nu med en serieruta som förlaga. Här är den, liksom för så många andra av det kommande decenniets målningar, hämtad ur något häfte av Fantomen. Man ser dennes hatt- och glasögonprydde alias Mr Walker spana in genom fönstret i ett litet hus. Bakom honom växer också här ett träd, men form- och färgbehandling har blivit plattare och mer schematisk än i målningen från -67. Fast någon verklighetsnära illusion är förstås inte heller den bilden ute efter. Det är språk han målar, och himlens ljusblå färg, till exempel, är långt mer ett massmediecitat än ett försök att närma sig det jordiska lufthavet. Och ändå, så här långt efteråt – vilken frisk skärpa, ja vilket tryck har inte fortfarande målningen! Det är klart att många av de yttre grepp som en gång var ”moderna” vid det här laget är historia. Och kanske har målningen rentav blivit ett slags ”klassiker”. Men sceneriet som den målar upp tycks mig fortfarande ha kvar hela sin gåtfulla laddning.
Douglas Feuk

Formgivare

I en resväska på vinden låg de, Jan Håfströms bilder, hundratals teckningar med fantastiska äventyr och föreställningar om livet och världen. Barndomens lanskap med kartor, platser och händelser. Hans mamma har sparat dem. Väskan blev en flygande matta, en lustfylld källa och en minnesbank att hämta inspiration ur och resa tillbaka i tiden med.

Ända sedan 60-talet har Jan Håfström varit en betydelsefull och klart lysande stjärna i svenskt konst- och kulturliv. Det var då han gick ut Konsthögskolan i Stockholm och målade ”Skogen”, 1968 och senare ”Farmor”, 1972, som båda blivit klassiker och sedan länge finns att se i Moderna Museets samling.
Han reste till New York på 70-talet och inledde det stora samtalet med alla de nya idéerna i konsten, den experimentella filmen, dansen, musiken, den abstrakta expressionismen och postminimalismen. Han mötte Öjvind Fahlström, Gordon Matta Clark, Robert Smithson m fl i ett sjudande, vitalt konstliv.

Håfström återvände till Sverige och delade med sig av det han sett och upplevt. Presenterade nya idéer och konstnärskap i tiden med djupdykningar i historien och egna abstrakta verk och texter.
Tillsammans med konstnärsvänner initierade han de tre ”Ibid”- utställningarna som gjordes i övergivna industrilokaler (Linoljefabriken, Münchenbryggeriet, i Borås) och gick därmed utanför den vita kubens rum och institutionernas monopol som konstscen och presentatörer. Ibid-utställningarna visade att samtidens konst kunde äga rum utanför de traditionella ramarna. Konsten kunde vara platsspecifik och träda in i en annan historia och tid. Upplevelsen av sammanhanget förstärkte konstens betydelse och roll som aktör i världen i gemen, utanför konstscenen. Att se med konstens ögon gav ett nytt perspektiv och en starkare sensibilitet.

Jan Håfström har ofta brutit upp och prövat sig vidare, bort från konventioner och gränser. Han skriver konstkritik, gör film, scenografi, målar och skulpterar.

År 2001 överraskade han den svenska konstpubliken med utställningen ”Walker” som slog ned som en bomb på Färgfabriken i Stockholm. Ut ur det abstrakta, tysta, minimalistiska träder mr Walker och hans fiktiva, händelserika värld. Delar av barndomens äventyr och bilder föreställande den förklädde Mr Walker alias Fantomen finns i målningarna. Den här gången i form av utskurna, uppförstorade detaljer. Liksom kulisser som för en gångs skull har huvudrollen återkommer berättelserna och äventyren i fragment och bildar en ny historia, om hur det var och det blev sen.
Men Walker rör sig även i samma värld som A. Böcklins ”Dödens ö” 1880-tal och Joseph Conrads ”Mörkrets Hjärta” från 1902. I romantikens mörker bekämpas döden och låter livets skaparkraft vinna och segra. I berättelsen om Walker förenar Håfström de abstrakta dukarna och föremålens stämningar med de berättelser som varit avgörande och starkt påverkat hans liv. Barndomens resa kommer tillbaka i avskalad och förnyad form.

Två år senare, år 2003 I Baltic Art Center i Visby på Gotland, träder ”Den eviga Återkomsten ” fram. Här har aktörerna från målningarna frigjorts och lämnat jorden. Väggarna fylls och de tysta rummen befolkas och spelet kan börja…

Så år 2009 på Liljevalchs breder ” Mörkrets hjärta” ut sig i en stor måleri-installation som intar hallen. Spelet går vidare med förändrade roller i gamla och nya berättelser. Publiken kan delta och påverka figurernas roller och förflyttningar. De målade figurerna tar över rummen, väggarna och taken.
Så snart som utställningens dörrar stängt, lastas delar av verken in i bilar och körs iväg till den 53:e Venedigbiennalen år 2009.
Det är 4.e gången Jan Håfström deltar (1980,1990,2003, 2009) här, vilket få svenska konstnärer gjort. Här känner han sig hemma i historien som blandas med nuet . Här är det lätt att som besökare färdas mellan århundraden och de gamla mästarna är alltid närvarande. Museer och utställningar fyller de gamla palatsen och :”om man tröttnar kan man smita in och titta på målningar av Titzian och Tintoretto” (J.H.)

Installationens arbetsnamn är ”Paradise Lost”, men får så småningom titeln ”Den eviga återkomsten”. Verket med samma namn från 2003 är basen som nu levt vidare och utökats. Jan Håfström fullföljer sitt kontrakt med livet och fortsätter att berätta.

Läs mer