Helene Schjerfbeck

Helene Schjerfbeck är tillsammans med Edvard Munch och August Strindberg de främsta representanterna för skandinavisk konst i den internationella konsthistorien. Hennes påfallande begåvning visade sig på ett tidigt stadium, ex. vis i målningen ”Konvalescenten” (olja på duk, 92 x 107 cm, 1888, Finlands Nationalgalleri / Konstmuseet Ateneum) vilken belönades med medalj då den ställdes ut på världsutställningen i paris 1889. Genom Gösta Stenmans försorg ställde Schjerfbeck ut i Stockholm vid ett flertal tillfällen. 1937 års utställning kom att bli något av ett definitivt genombrott vilket demonstrerade att Schjerfbeck inte endast slagit igenom i snävare konstnärskretsar utan också vunnit den svenska allmänhetens beundran. Svenska Dagbladets betydande konstkritiker Gotthard Johansson skrev i sin recension av utställningen: ”inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt eller nytt, här står man inför den stora konsten, här är heligt rum”. Under senare år har Schjerfbecks rykte växt lavinartat världen över och renderat utställningar, inte bara i Europa utan även i Japan samt Kanada. Till mer betydande utställningar hör Venedigbiennalen 1956, Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm 1987-88, Hamburger Kunsthalle 2007-08 samt vandringsutställningen i Japan 2015-2016. Hon förärades även en omfattande retrospektiv på anrika Royal Academy of Arts i London 2019, då brittisk press omnämnde henne som Finlands svar på Munch.

Helene Schjerfbeck hade bott i Hyvinge, strax norr om Helsingfors, i 15 år när hon år 1917 utförde auktionens komposition "Kinesiskt barn". Efter en tid av ensamhet och nära på isolering hade världen åter sakta börjat öppna upp sig för Helene efter att Gösta Stenman år 1913 stigit av tåget i Hyvinge för att besöka henne. Stenman kom för att köpa målningar av Schjerfbeck och detta förstärkte såväl hennes självkänsla som ekonomi. Under sina återkommande besök de följande åren tog Stenman med sig illustrerade tidskrifter om konst samt moderna konstverk av t ex Tyko Sallinen och Juan Gris. Stenmans bagage innehöll ofta även tjocka böcker om konst och utifrån dessa fördes ingående samtal om den samtida konstens utveckling. Mötet med Gösta Stenman kom att påverka Helene Schjerfbeck på ett mycket gynnsamt sätt. Den konstnärliga väg hon valt, i sin ensamhet under 1900-talets första år, fick nu stöd och bekräftelse från ett initierat håll.

Schjerfbeck hade sedan hon flyttat till Hyvinge stillat sin törst efter medeltiden samt studerat japanska målarskolor. Där hade hon fått inspiration till den förenkling som kom att genomsyra hennes konstnärskap från sekelskiftet 1900. Schjerfbeck skrev i ett brev till sin väninna, konstnären Helena Westermark, att hon strävade efter ofullkomlighet och plana ytor men en fullkomlig bild. Helene Schjerfbeck var under hela sitt konstnärskap särskilt intresserad av kvinnan/flickan som motiv. Hon studerade modellerna ingående och försökte genom måleriet uttrycka deras karaktär. Schjerfbecks kvinnoskildringar var således mer än rena avbildningar och kan snarare karakteriseras som själsstudier. Detaljer i klädsel och ansikte fick här ge vika för stämningar och ljusstudier.

I "Kinesiskt barn" förefaller barnet blunda eller titta neråt. Detta är något man ser då och då i Schjerfbecks måleri, modellen tycks innesluten i sin egen värld, det ger bilden en lugn närmast meditativ karaktär. Flickan får inte störas, som om hon befinner sig i avskildhet. Kompositionen skildras med mjuka, lite svepande linjer ackompanjerade av färgernas milda toner. Den nedtonade färgskalan accentueras endast av de röda läpparna och de rosiga kinderna. Detta är ett japoniserande drag som förlänar bilden en subtilitet och elegans unik för Helene Schjerfbeck. Det är som om Schjerfbeck i sina porträtt många gånger även ger en bild av sig själv och sin tillvaro där ensamhet, stillhet och lugn dominerar och där världen utanför inte ofta gör sig påmind då hon blundar.

Inför motiv som detta ligger det nära att dra sig till minnes den svenska konsthistorikern Lena Holgers ord: ”Helene Schjerfbeck är en av de viktigaste konstnärerna från tidigt 1900-tal. Hon har visat prov på en ovanlig personlig styrka i att vilja ta sitt konstnärskap och sitt liv i egna händer. Hon fortsätter att fascinera eftervärlden”.